Alla har vi våra egenheter. Jag också.. Och matte!! En av hennes specialiteter är att hon alltid  p r a t a r. Oavsett om nån lyssnar eller inte.. Fast oftast är ju jag i närheten och lyssnar på henne.. Tack vare det här ständiga pratandet har jag fått ett rikt och varierat språk och det kommer ju väl till pass när jag skriver mina berättelser. För personer som råkar höra dom här monologerna och som inte känner matte, kan det nog verka en aning förbryllande. En gång blev det riktigt genant för henne:

Det var under jättestora, jättesnälla och jättesvarta Piccolos tid. Det var på hösten och matte och Piccolo tog sej en liten promenad i Boket. Piccolo var som vanligt lös och lufsade ett par meter framför matte, som plötsligt överväldigades av livsglädje och kärlek till den här stora hunden.Hon blev så tvärlycklig att hon ställde sej mitt på vägen och ropade så högt och skallande hon förmådde: -Min lille, fine hunn, gastade hon. -Du är så len och så fin som en vit kanin!!

Då hörde matte ett stort skratt nerifrån ett dike. Där stod en man och gjorde nåt arbete och att  h a n  tyckte att matte hade en skruv lös gick inte att ta fel på.

Även lilla Hallon har utvecklat en egenhet. Jag  m o r r a r !! Jo, jag morrar, sa jag. Så fort jag ser nåt, som jag inte riktigt vet vad är, så morrar jag. Det  k a n  ju vara nåt farligt, så det är bäst att morra för att tala om att det inte

lönar sej att spela Allan mot  o s s!! Matte blir generad av det här morrandet, och säjer:-Dumma hund, säjer hon det är ju bara en plastburk eller papper eller nåt annat som skramlar eller prasslar. I bland är det ett cementrör eller en traktorskopa, men allt morrar jag åt.. Bättre förekomma..