Lilla Hallon är bekymrad.. Ja, det är matte också. (Ibland är det svårt att skilja på oss!)

Det är såhär.. Vi fick en mycket vänlig kommentar från nån, som eventuellt heter Sin.. Vi blev förstås glada och satte oss och skrev ett svar, men  v e t  inte om vi klarade av att skicka iväg det och  d e t  bekymrar oss en del.

Vi är  i n t e  världsmästare på datorer matte och jag.. Om nu Sin läser detta så får vi tala om att vi gladde oss mycket på det här sättet.

Jag sa visst, att jag skulle berätta om mattes katter också. Det var så här:

Ganska kort tid efter att matte och hennes mänska flyttat in i huset (Detta är  l ä n g e  sen) började matte känna sej sugen på att få en katt. Mattes mänska (Han hette Leif) var mycket bestämd på en punkt. Han skulle  i n t e  släppa in nån katt i huset. Det blev  t v å  som kom. Silverkatten Jocke och hans lilla sotsvarta, feta syster, som hette Fia.

Nu blev det så, att Leif kom att älska dom här små missarna precis lika mycket som matte gjorde. Att han från början varit mot på att få ens  e n  katt i huset, glömde han snart bort.

Båda kissarna blev gamla.. Under deras tid kom det också en  h u n d  i huset. Vackra, blyga, jättestora noffen Joker.

När Båda missarna var borta kändes det väldigt tomt i huset och två nya katter införskaffades. Två pojkar- En svart och en spräcklig. Dom fick heta Petter och Linus. Mattes mänska fick aldrig uppleva att dom här missarna blev fullvuxna, för bara ett par månader efter att kissarna installerats i huset, hände det sorgligaste av allt. Mattes mänska dog..

Ja, så gick tiden (som det brukar) Petter och Linus försvann från scenen och så gjorde hundarna också.

Usch, det här blev liksom lite  s o r g l i g t .. Men  n u  har matte lilla  H a l l o n  som förgyller hennes tillvaro, äter henne ur huset, hoppar upp i hennes soffa och knuffar henne praktiskt taget ur sängen på nätterna.. Och inte minst, ser till att hon får ordentlig motion på dagarna..