-Fi hondan!! pep matte när hon kikade ut i morse och såg att det hade snöat.. Fi hondan!! Jag undrar varför hon sa så. Inte hade det väl med  h u n d e n  att göra.. eller...

Med mänskor är det så, att man inte alltid förstår vad dom säjer. Och  s k u l l e  man förstå det är det inte säkert att man begriper vad dom  m e n a r.. Hur gör man till exempel när man "kastar ett getöga".. Vad jag förstår är det getterna och  b a r a  dom som kan kasta getögon.. Fast getterna vill nog ha sina getögon i behåll!!

Med matte är det så, att hon  o f t a s t  bara säjer sånt hon menar.. Dessutom är hon lätt att läsa, så den här lilla hunden (hondan?) lever ett tryggt liv utan alltför många överraskningar.

Jaha, så blev det då lite snö.. Varken hunden eller matte är särskilt förtjusta.. - Det kan gott bli  v å r  nu, suckar vi unisont. Det är sånt som kallas önsketänkande.. Nån vår är inte att tänka på förrän tidigast om en sex - sju veckor.

Om man går ut i dag märker man att hela världen är liksom  f ä r g l ö s .. Nu är ju inte hundars färgseende särskilt väl utvecklat, men idag är det svartvitare än nånsin. Matte håller med.. -Det är som att klafsa runt i en gammal svartvit film, säjer hon.. "Film noir" fnissar hon.. Nu tror jag inte att matte riktigt  v e t  vad "film noir" är exakt. Det är bara som hon gillar att  m ä r k v ä r d i g a  sej lite.. Och när hon gör  d e t  blir det ofta på nån sorts franska. Men lilla Hallon tar det med jämnmod. Det kunde vara värre..  m y c k e t  värre..

Igår var matte och jag en långrunda kring hela Boket. Och jag var  l ö s  hela tiden. I vanliga fall får jag inte vara lös när vi går bland sommarstugorna. Det kör nämligen en del bilar där. En gång uppe vid sjön Halen tog jag mej orådet för att springa efter en bil och skälla. Sen dess är matte noga med att koppla mej när det finns risk för biltrafik.. om än aldrig så gles.. 

Igår var det inga bilar i Boket men en del folk, och alla ville dom klappa på mej.. Tänk, att lilla Hallon är så omtyckt!!   -Ta inte i så du kräks, säger matte försmädligt..

Vi gick förbi Frasses hus.. Det vill säja  m a t t e  gick förbi. Själv stannade jag och tittade längtansfullt in genom grinden. Men ingen Frasse var till städes.

Den hemska  k y l a n  har gett med sej och nu är det riktigt skönt att vara ute. Matte och jag ska åka upp till Nytorpet om en stund och på vägen ska vi plocka upp Agneta.. Jag önskar att matte vill plocka upp lilla mor också.. Det kanske hon gör!!

Redan har matte hunnit sjasa ner sin lilla hund från soffan en gång fast det bara är förmiddag. J a g   tycker hon skulle ge sej snart och låta mej hållas i soffan. Hålla på och  b r å k a  så där för en usel  m ö b e l s  skull.. Blä...

Jag kan inte förstå vad som tagit åt min matte.. Hon har  a l l t i d   varit morronpigg.. Opp som tja.. som en liten raket, hoppeloppa, enligt Emil i Lönneberga.. Men nu har hon plötsligt börja ligga och dra sej till framemot nio och då är det inte morron längre.. Då är det  f ö r m i d d a g .. Lilla Hallon förlorar nästan fotfästena i tillvaron, alla fyra. Precis  a l l t   ska vara som det  a l l t i d  varit, och till den ändan ska inte matte ligga och dra sej.. Den som ska snarka till långt fram på dagen är lilla Hallon och ingen annan.

Och sen.. sen så ger hon sej iväg nån timme eller så. Och när hon kommer hem igen luktar hon  k a t t!!  Och inte är det Tajson och inte Busan heller hon luktar.. Jag får tyda det hela som att matte umgås med totalt obekanta katter.. Varje dag!!!

Lilla Hallon, Hindbär, Framboise överväger  a l l v a r l i g t  att lägga in sitt  veto mot det här sovandet, bortavaron och umgänget med främmande katter!! Dessutom : Jag protesterar på det allvarligaste mot att jag inte får ligga i soffan!! Visserligen ligger jag där ändå  när inte matte är hemma. Men det  v e t  inte matte.. Om hon kommer på mej med soffliggande kör hon ner mej och ser farligt sträng ut..

Av ovanstående framgår, att lilla Hallons tillvaro inte alls är så .. tja.. r ä k m a c k i s k  som en del tror.. Fnys!!

Tja, att nåt är "mid-" måste väl menas att det är halvvägs.. I detta fall vintern.. Eftersom den har varat ungefär fyra veckor, skulle det betyda, att det är fyra veckor kvar.. Sammantaget är det inte så illa.. Åtta veckors vinter  k a n  man till äventyrs stå ut med. Värre var det förra året när vintern varade minst det dubbla. Själv minns jag inte så mycket av den, men matte berättar, att den började tidigt i november och höll på till halva mars ungefär.

Apropå minnas: 

Ibland tänker jag på en gammal misse, som bodde här under mina valpår. Den här gamle veteranen gick  som luffarkatt i Norje nån gång på nittitalet, berättar matte. Uppenbarligen var han på jakt efter ett hem. Det verkade i alla fall som om han  v a r i t  hemmakatt en gång. Matte gjorde sej bekant med missen och snart hade han flyttat in. Egendomligt nog tog inte Kanelen, mattes airedaleterrier, illa vid sej utan accepterade gamlingen..

Den här kloka gamla missen stannade kvar hos oss till livets slut.  H u r  gammal han blev vet ingen, men veterinär Lena klassade honom som veteran redan när han flyttade in. Och då var han bara "mid" genom livet. Han blev  m y c k e t  gammal således. När krafterna svek och pälsen blev tunn gick gammelmissen i ide vid första advent ungefär. Sen stannade han inne till Valborg. Då, men först då, vågade han sej ut på en liten försiktig promenad..

Som ni märker är det inte bara  h u n d a r  matte har haft i sitt liv.. Vid tillfälle ska jag berätta om katterna också. Om Jocke med silverpälsen och Fia, som var tjock och rätt så nervös av sej, om Petter, som var superklyftig och lilla Linus, som var så korkad att mjölken skar sej när han lapade. Alla mycket kära för matte.. Ja,  d o m ska jag berätta om!!

Ja,ja, lilla Hallon  v e t   vad Söndagsnisse var för nåt.. Vet  n i  ?  Det kan ju bli en  n y  ära att tävla med sej själv om!

Väldigt litterärt bevandrad är vad den här lilla hunden är..

Ovanstående, alltihop, var en halvtaskig inledning för att tala om att det är söndag  i g e n!!  Och att varken matte eller hunden känner sej alltför bekväma.. Trösten är, att det är måndag i morron och en ny, blank vecka ligger framför oss.. (Efter kloklippningen vill säja)..

Den hemska  s n ö k a n o n e n  som matte oroade sej halvt fördärvad för, den kom aldrig hit. Den blåste ur sej nånstans på Öland. Den här gången slapp matte slita sej till ryggskott med snöskyffeln. En liten aning snö har det dock kommit i  natt.. Bara precis så mycket att inte isfläckarna på gatan syns.. Och  d e t  oroar matte också..

Men det finns glädjeämnen också. Dagen har blivit märkbart längre. Framför allt på kvällen..

-Snart är det kattmånad, sa matte i går. Vad i all världen kan hon mena med det??  Är det dags för lilla  H a l l o n  att börja oroa sej? Han också!!

Jag berättade för ett par dar sen om mattes odlingsmöda i en kruka i köket. Det hade precis kommit upp en liten planta, som matte optimistiskt nog antog vara ett granatäppleträd. Vare med det hur som helst. Matte har i sin entusiasm inte tänkt på att det här "trädet" kanske behöver en massa år på sej innan det ens går att identifiera!!

Och vem ska identifiera det? Nåra granatäppleexperter lär inte finnas inom omedelbart synhåll.. Inte nu.. Och inte om tjugo år så där heller, misstänker lilla Hallon..

För övrigt var det bra nära att plantan dog när matte satte om den. Den började ganska så omgående sloka, och hade inte matte varit vaksam och hållit ett öga på den hade den alldeles säkert vissnat..

Matte gjorde en brandkårsutryckning och satte ett glas över växten. På så vis blev det som ett litet växthus. Och minsann.. Det gick ett par timmar men sen spänstade "granatäpplet" upp sej och nu verkar det som om den lilla plantan mår hur bra som helst..

Lilla Hallon börjar fundera på detta vidunderliga med  t i d  igen. Hur många hallonår, eller matteår för den delen, är ett granatäppelår? Kommer vi att leva så länge att vi kan vara med och artbestämma trädet?

Nåja, jag ska inte oroa matte med dom här funderingarna.. Lilla Hallon låter matte glädjas åt sin planta, som hon ägnar stort intresse och stor omsorg..  

När allt kommer omkring kanske det inte alls är ett granatäpple.. Faktum är, att  d e t  skulle befria lilla Hallon från att bekymra sej över sin matte och alla  h e n n e s  odlarbekymmer.. Är det ett ogräs kommer matte att sorla ut det och sen är det inte mer med det.. och tiden.. tja den får ha sin gång..

Jag måste få berätta om Nytorpet.. Det är ett friluftsområde med ett gammalt torp, som heter just det: Nytorpet..

Området ligger nån mil norr om Karlshamn och dit åker vi ofta och promenerar oss.. Det är många som gör som vi. Men det är också många som springer dom långa rundorna.. Och dom korta.. Och så fiskar man där.. Området är väldigt trevligt.. Dit tog matte mej idag. På vägen upp till Nytorpet stannade hon i Mörrum och plockde upp lilla mor.. När lilla mor fick syn på matte skrek hon högt i skyn och hoppade rakt upp på henne. Som en liten luden boll. När hon sen fick se mej skrek hon ännu högre..

Ute var det kallt.. Minus sex grader.. Matte frös om öronen för hon hade glömt sin mössa hemma. Stackars matte har ju inte som vi små hundar pälsklädda öron, så dom blev tämligen köldnupna under promenadens gång.

Precis nere vid bastun mötte vi en mycket trevlig man.. Han uttryckte sin stora förtjusning över oss små hundar..

Rysligt fina hundar tyckte han.. Matte såg en aning tvivlande ut, men höll med i sak..

S å  roligt vi hade under den timme som promenaden varade. Vi sprang lösa hela tiden.. Jag hittade ett stycke trä att dräpa och lilla mor dansade som en liten snöflinga längs stigen. Och sen kom det bästa av allt.. Lilla mor följde med oss hem och sov här i natt.. Ja.. egentligen sov vi båda två hela eftermiddagen också.. Friluftsliv tar på krafterna..

I vår bokhylla finns en väldigt fin liten bok med guld på sidkanterna och svart skinn till pärmar. Och så har den mycket tunna blad och en lila snodd. Matte fick den en gång i forntiden när hon konfirmerades. Varför berättar jag det här, kan man fråga sej. Jo, i den boken finns många berättelser, en del bara så häftiga. En berättelse, som matte läste och begrundade härom kvällen, handlade om en man, som var väldigt belåten med sej själv, för han ansåg sej vara så fantastisk på alla vis. Och så jämförde han sej med en del annat gott folk, och tackade Gud för att han inte var som dom..

P r e c i s  så känner jag mej!! Jag är väldigt glad över att jag är hund och inte mänska.. Tänk så mycket onödigt bagage exempelvis matte går och släpar på. Hon oroar sej. Tja, för jordens undergång, hundens hälsa, ekonomin, snöoväder, att huset ska ruckla sönder och mycket, mycket annat. Och så  å n g r a r  hon  saker hon  k a n  ha ställt till med. Dessutom skäms hon för förflugna ord, riktiga kväkgrodor som ibland bara hoppar ur munnen på henne. Diverse impulsköp och så  a l l t  det hon allt som oftast  u n d e r l å t e r  att göra tär också på henne..

Tänk, sånt fullständigt  o n ö d i g t  bagage finns inte i hundens medvetande. Lilla Hallon är glad och lycklig. Ställer jag till med nåt så inte skäms jag.. Och inte  o r o a r  jag mej heller. Tvärt om: J a g  tycker, precis som mannen i boken, att jag är helt outstanding och unik och  d e t  tackar jag för!!