Jag nämner ofta trädgården och om  d e n  finns mycket att orda. Den har, enligt matte, genomgått ett otal förvandlingar och det har mattes känslor gentemot den här plätten jord också gjort. Den har under de dryga 40 år som den existerat varit såväl köksträdgård med potatis och andra nyttigheter som prydnadsträdgård. Den har också varit urskog och ödemark.

Det var så här: När mattes mänska dog visste hon inte riktigt sin egen plats i tillvaron och än mindre trädgårdens. Så den fick helt enkelt växa igen till en ogenomtränglig urskog. Vilka varelser, som kunde tänkas bo där, vågade matte inte ens tänka på.. Till sist hade hon fått nog av den här djungeln (Snälla grannar kommenterade den aldrig, men så här i efterhand kan man kanske förstå om dom inte direkt uppskattade grönskan). Hon tog hit en man med grävskopa och han drog iväg med både växtlighet och jord till närmsta tipp.

Matte ville ha en gräsmatta, sa hon, och skaffade nån slags jord och satte gräsfrö. I efterhand har matte förstått, att det nog var fyllnadsmassa som kördes dit för där växte i princip bara glesa ogräs.. Matte beklagade sej för en kollega och fick då veta, att man måste lägga på gödning.. Glad i hågen köpte matte en säck hönsgössel och strödde på. Jo då, till en början växte det gräs på plätten, men efter nåt år var det rena ödemarken igen.. Nytt gnällande och nya tips. Man måste gössla varannan  m å n a d  så där, sa kollegan. Det hade inte matte begripit. Hon trodde att det räckte med  e n  gång!!

Efter att matte fått reda på det här med gödning har hon månat väldeliga om sin trädgård och nu har vi både rabatter, körsbärsträd, häck och gräsmatta och syrener.. Och vackra rosor.. Matte säjer att hon har börjat älska, verkligen älska sin trädgård. Men samtidigt är hon tacksam över att den inte är mer än 600 kvadrat. Det sista vet jag inte vad är, men huvudsaken är att matte vet det och känner sej nöjd..