Idag gick kloklippningen som en dans. Jag satt i mattes knä, helt avslappnad, och tänkte på nåt annat. Hur bra den här manikyren än verkar gå så finns ändå en liten rädsla hos oss att nåt ska slå slint.. Jag tror uppriktigt att det gör mer ont i matte än i mej när hon nån gång klipper för djupt. På mej blöder tån, på matte hjärtat.

I morse var det frost igen, men det artar sej till att bli en fin dag med mycket sol. J a g  vill till skogen, matte vill jobba i trädgården.. Nåja, vi hinner väl göra både ock.

När vi kisserundade  för en stund sen hörde vi ett förfärligt bjäbbande en bit bort. Det var två ynkliga små chihuahuor, som var ute och promenerade med sin matte, och som tydligen fick för sej att mörda mej. Jag gitte inte ens  h o s t a  tillbaka.. N å n  klass på motståndare får det väl vara..

Nåra som retade gallfeber på småhundar var mattes newfoundlandshundar. Småhundarna vrålade och hotade. Noffarna höjde inte ens ett ögonbryn.. Inte på grund av snällhet.. På grund av  f ö r a k t ..

Ibland undrar jag om matte saknar sina stora hundar.. --Klart jag saknar dom, säjer hon. --Precis som jag saknar min mänska och mina föräldrar och mina missar och andra som har stått mej nära.. Men  n u, min lilla romerska imperator, nu är det du som gäller..