På kisserundan idag mötte vi ett par bekanta till oss.. Gissa vad mänskorna sa? Jodå, först gladde dom sej för att det strilregnar.. Och sen ojade dom sej över att  t i d e n  går så fort..

--Redan  o n s d a g, sa dom. Vart tar tiden  v ä g e n ? frågade dom sej sen.. Den går så  f o r t ..

Precis  d å  kom lilla Hallon på det.. Tiden går inte alls.. D e n  står stilla. Det är v i , allt det som  f i n n s, som går snabbt. V i  snurrar omkring i ett stort tomt tidsrum med ilfart.. men själva  t i d e n, den  f i n n s   troligtvis inte ens..

Tänk,  att det skulle ta mänskligheten så många miljoner år av grubbel på vart tiden tar vägen, och så var det en liten  h u n d  som löste ekvationen..

För ett par år sen fick matte nåra vackra blå penséer av en gammal vän. Dom planterade hon i en låda på trappan. Efter ett år hade vi penséer lite varstans. Matte drog upp och planterade om och gav bort också.. Nu har dom här penséerna (eller snarare deras  b a r n b a r n)  börjat blomma på uppfarterna. (Vi har faktiskt  t v å). Matte har bestämt att dom ska få stå kvar helt och hållet. Okej, om nån vill  h a  så drar hon gärna upp och ger bort, men annars får dom stå kvar. Dom så väl som alla vallmor, som  överflödar våra grusgångar. Vem har sagt att blommor bara ska finnas i  r a b a t t e r ? ? Och vem har sagt att små hundar bara ska finnas på  g o l v e t ? ?