Det är fredag morron och matte har hotat med att städa.. Jag tycker  i n t e  om dammsugaren, och när matte har igång den flyr lilla Hallon fältet.. Det verkar nästan som om matte följer efter med sugaren.. Men  s å

illa tror jag knappt att det är.. Det är nog närmast en slump, som jag misstar för förföljelse.

En gång för många år sen fick mattes jättestora, jättesvarta jätteblyga noff Piccolo  l o p p o r ... Det dröjde innan matte förstod vad det var.. Hon trodde först att det var eksem och skaffade eksemsalva hos veterinären.. Inte hjälpte den.. Piccolo fortsatte att klia sej. Framför allt på huvet, som blev ganska kalt efter nåra dar.. D å  när matte nästan förtvivlade, började lopporna hoppa omkring vovven..

Varför berättar jag det här?

Jo, matte fick bort lopporna med dammsugaren. Varje dag under nån veckas tid dammsög matte hundpälsen.

Märkligt nog protesterade inte Piccolo. Snarast verkade han gilla behandlingen.

Jag kan med en gång säja att en sån terapi hade lilla Hallon  a l d r i g  gått med på..

Det verkligt hemska hade förstås varit om jag  s u g i t s  in i  munstycket.. Och farit ner i dammpåsen.. Nåt sånt riskerade förstås inte jättehunden Piccolo..

Jag har under ett par veckors tid gått och funderat över  m ö r d a r s n i g l a r .. Och undrat hur dom här varelserna ser ut och om dom ger sej på mej om vi träffas ute i skogen eller på gatan. L i t e  rädd har jag allt varit.. Och uppmärksam..

N u  vet jag hur dom ser ut.

I morse träffade vi på en liten ynklig pinnig varelse som låg på gatan. D e t  var en mördarsnigel..

Förr brukade matte trampa ihjäl mördarsniglarna när hon träffade på dom, men det slutade hon med efter att av misstag ha trampat ihjäl en  h u n d s k i t...