Han heter Hoss och är en schäfervalp, ja, valp och valp,  t o n å r i n g  snarare. Han är min senaste vän, en väldigt trevlig sådan. Vi träffades på morronens kisserunda och blev goda vänner.. Matte brukar säja, att det inte finns nåt bättre för en valp än att träffa stora, snälla hundar. Okej, det är inte  s t o r l e k e n  som har nån betydelse, det är

å l d e r n.. Och snäll och social är lilla Hallon, Malina, Hinnbäa.. Så idag har jag gjort en insats i uppfostringens tjänst och samtidigt haft trevligt..

Det är sommar ute.. I går var matte i trädgården och gjorde fint och satte och planterade.. Hon har väl tänkt sej att fortsätta idag.. Hon går ut rak och alert och kommer in nästan dubbelvikt, pustande och stönande.. Men  f i n t  blir det, säjer hon.. Lilla Hallon har som vanligt inga kommenterer.. Hundar begriper sej inte på mänskors "finhet" lika lite som  d o m  förstår sej på  h u n d a r s..

Bara inte det här trädgårdsjobbet hindrar matte från att ta ut sin lilla hund på  en trevlig promenad.. Nåväl, jag vet hur jag ska tala om för henne när det är dags. Väldigt språkkunnig är lilla Hallon..

Igår, när vi "promenerade oss" som fransmännen så vackert säjer, träffade vi ett trevligt par, som berömde mej och klappade på mej och tyckte jag var en väldigt trevlig liten hund.. Jag svansade och la in en extra växel för att riktigt visa upp mej.. Och  b e h a g a .. 

Matte stod och såg skeptisk ut.. "Ta inte i så du kräks!" stod skrivet över hela henne..

En kamrat till matte frågade varför hon sätter ut  d u b b l a  skiljetecken när hon renskriver mina manus..

--För att jag  v i l l , svarade hon. Och för att jag  k a n ..