Igår var ju lilla Hallon på pensionat. Pensionatsvärden berättade för oss, att han kände en border, som var så förskräckligt duktig och hade tagit massor av priser i alla de sysselsättningar man har för sej på brukshundsklubbarna..

Vi spetsade öronen..

--Vad  h e t e r  den här duktiga hunden? frågade matte..

Det kom inte mannen ihåg, men han sa sej veta att hundens  m ä n s k a  heter Sabina..

Jaha, jaha, jaha.. Det kan inte vara nån annan än lilla Hallons  b r o r , som är så duktig. Inte många mänskor heter Sabina, och precis så hette den flicka, som köpte min bror.. På den tiden hette han antingen Blåbär eller Hjortron, men hans mänska döpte om honom till Adde..

Jag minns en gång när Adde (Blåbär, Hjortron) skulle stanna hon oss ett par timmar. Varför kommer jag inte ihåg.

Nu är det så att  j a g  var mycket mindre än mina kullsyskon och följaktligen mycket snabbare i tassarna också..

Brorsan och jag satte igång tidernas flänglek och  h a n  hade inte en chans att springa ikapp mej..

Till slut var han alldeles dödstrött och i ren desperation välte han mej och  s a t t e  sej tungt och oflyttbart på mej..

Jaha, jaha, jaha.. Där fick lilla Hallon ligga och pressas ihop tills min store, tunge och numera så duktige bror behagade lyfta på rumpan och släppa loss mej..

Roligt i alla fall att  n å n  i familjen har framgång och är välartad..

Mja.. välartad är väl jag också, men inte framgångsrik och duktig!!

GRATTIS BRORSAN...