Åh, vilken liten mor jag har.. Jag vet ingen, som är så  m o d i g,  t u f f  och  k r i m i n e l l  som lilla mor. Dessutom är hon alldeles ljuvlig (i alla fall enligt matte och sonen). Mot resten av hundvärlden är hon lagom ljuvlig..

--Inget går upp mot att skrämma vettet ur andra hundar, menar hon.. Ju större dom är desto bättre..

Hon är  b e u n d r a n s v ä r d  min lilla mor.. eller Nellie, som hon egentligen heter..

Hoppa kan hon också.. Det är min stora bedrövelse här i livet att  j a g  inte är nån hoppare..

Det var så här:

i går till lunch hade matte gjort iordning en skål med kokt blomkål att ha tillsammans med kött och potatis. Inget märkvärdigt med det..

Efter måltiden dukade matte av och hundarna fick slicka tallriken.. Inget märkvärdigt med det heller..Nåt hände som fick matte att lämna köket för ett par minuter. Skålen med blomkål stod kvar på bordet..

Det gjorde den när matte kom tillbaka också.. Bara med den skillnaden att den plötsligt var  t o m ... Dessutom var bordduken liksom lite skrynklig..

--All sin  d a r, tänkte matte.. Åt jag verkligen upp allt det där..

Och så såg hon sej förbryllat omkring.. Av lilla mor syntees inte ett spår.. Lilla sonen satt och tittade storögt på bordet och stolen, som stod utdragen nedanför bordet, och den något skrynkliga duken..

D å, gick det upp ett Liljeholmens för matte.. Jo då.. Lilla mor låg sovandes den oskyldiges söta sömn på mattes säng.

Matte  t y c k t e  det ryckte lite i ena ögonlocket på henne.. Precis som om sov  r ä v .. Dessutom hade hon ett outhärdligt belåtet leende i mungiporna..

Alldeles  l j u v l i g  var ordet.. Alldeles ljuvlig..