Det är  m ö r k t  på morgnar och kvällar.. Lilla hunden tittar förundrat ut genom fönstret..

--Varför är det så här, matte, frågar han.

Obegripligt är det.

--Det är  h ö s t e n, svarar matte.. Och du, lilla glömska hund, har varit med om tidigare höstar.. Flera stycken..

Du ska veta att allt förändras med tiden.. Du också.. Och jag..

--Är det  b r a  med förändringar, frågar jag och har plötsligt blivit mycket uppmärksam.

--Mja, inte  a l l a  förändringar är av godo, svarar matte, och lägger pannan i djupa veck.. 

T r o r  jag i alla fall, fortsätter hon..

--Fast  d e t  kan inte  j a g  bedöma.. Man måste se till  h e l h e t e n, fortsätter hon.. Det som är bra för oss  n u  är kanske inte så bra i det långa loppet..

Och så måste man se bortom sin egen horisont, och  d e t  är det inte så många som kan..

Ta tillexempel det här med milj.....

Nu börjar lilla hunden tröttna på mattes utläggningar.. Det är så, att vi hundar inte kan vara uppmärksamma och skärpta så värst länge..

-- Du Hallon kan nog vara alert och uppmärksam nåra minuter, säjer matte..

--För Kanelen, din föregångare, var koncentrationstiden en sekund ungefär.. Carpe diem..

Matte har ont i en fot och upp en bit på benet.. Konsekvensen av detta är att våra promenader för närvarande är korta.. Runt kvarteret bara.. Eller i bästa fall en kort runda i skogen.. Fast det  g ö r  inte så mycket.. Det är vått och mörkt ute och lilla hunden far inte illa sin stol.. Och det gör inte matte i sin  heller..