Stackars matte.. Ända sen i går vid lunchtid har hon gått omkring och storhostat.. Fast.. det är klart.. hostan har så smått börjat avta nu.. Men när den var som värst for hundarna också illa.. Det var lite grann som nyårssmällande.. Fast inte lika skrämmande..

Det var så här:

Mänskor tycker om att få i sej nåt  s ö t t  efter maten.. Så ock matte.. Igår hade vi inget sött alls hemma.. Inga kakor och inga karameller.. För att inte tala om   c h o k l a d..

--Man tager vad man haver, tänkte nog matte och plockade fram  s i r a p s f l a s k a n..

--Onödigt att smörja ner en sked, tänkte hon nog vidare, satte flaskan direkt till munnen, böjde huvet bakåt och klämde till om plasten..

--Å fy, frustade hon sen, för sirapen hade runnit rakt ner i vrångstrupen.. Inga stora mängder men tillräckligt för att det skulle svida ordentligt.. Göra riktigt ont, faktiskt.. Därav hostandet i snart ett dygn..

Igår var det frost och pölarna på gatan frös till is.. Idag var det plusgrader igen.. M e n  under en del pölar låg det fortfarande is..

Nån större fantasiförmåga behöver man inte ha för att räkna ut vad som hände när matte intet ont anande trampade ner i en sån pöl..

Två häpna små hundar stod och glodde stort på matte, som i ett huj låg och sprattlade på gaten..

Ingen skada var dock skedd utom att hon blev ordentligt  v å t  och att hon  f ö r m o d l i g e n  kommer att få ett par blåmärken här och var..

--Tusan också att jag ska ha så lätt för att dimpa, sa matte.. Och tusan en gång till för att jag ska ha så långt ner..

N ä r  jag dimper..

Nåja.. Vi fick vår kissrunda med en plaskande matte i andra ändan av kopplen..

Slutet gott.. Allt gott..