--Tänk, pep matte när vi kom hem från kissrundan.. Tänk att jag hörde  t a l g o x e n.. Talgoxen.. Det är underbart..

--Hm, hundarna sneglar på varandra.. V i  om nåra skulle väl ha hört talgoxen om det verkligen  v a r i t  den som sjöng..

Inte för att vi vill slå ner mattes glada entusiasm, men misstanken finns, att det är med talgoxen som det var med syrsorna.. En ganska sorglig historia som jag nu ska berätta..

Det hände sej en dag i somras..

Matte hade en tid undrat varför inte  s y r s o r n a  börjat gnissla.. Som dom brukar framåt sensommaren..

Och så en dag hände det.. Matte  h ö r d e  plötsligt hur det gnisslade i rabatten utanför fönstret.. Stor fröjd..

Äntligen sjöng dom sin efterlängtade sång..

Det var bara det att dom aldrig slutade.. Har inte slutat ännu.. Sången är mycket lågmäld.. Men fullt märkbar..

Faktum är, att syrsorna numera sjunger  i n u t i  huvet på matte och  d e n  sången kallas öronsus.. Eller tinnitus..

--Tja, säjer matte.. Man får ta det ena med det andra.. Med en klackspark, säjer hon och hundarna kan inte begripa vad som menas.. Nåt  p o s i t i v t  är det nog iallafall eftersom hon inte slokar..

--Och talgoxen var  v e r k l i g, säjer hon sen och ser smått stridslysten ut..

--Hade  d e n  också suttit inne i huvet på mej hade den väl inte  t y s t n a t..

För övrigt kräktes lilla mor på sovrumsgolvet i morse medan vi väntade på att matte skulle bli klar i badrummet och hämta oss för frukost.. D e n  fick hon emellertid behålla..