--Säj nåt uppiggande, vovvarna.. Matte slokar..

--Varför är du så melankolisk, matte.. Hundarna undrar eftersom det inte alls är likt matte att deppa.. Hon är för det mesta tämligen gladlynt.. När hon inte är  i l s k e n  förstås, men vad  v i  begriper så är det två sidor av samma mynt..

Nu är det så, att matte råkat få ögonen på ett par headers.. Jag  t r o r  iallafall att det kallas så.. Rubrikerna till ett par bloggar alltså..

Tydligen är dom här inläggen skrivna av  m y c k e t  unga flickor, som ägnar sitt liv åt att ha samlag med i stort sett vem som helst.. Eller för pengar.. Och känna sej malliga över vad dom gör..

Ä r  det här på allvar kan matte inget annat än känna sej deprimerad.. (Hon fann blotta rubrikerna så avskyvärda att hon inte öppnade bloggarna).. Hon hoppas innerligt att det är nån "sjuk jävel"  som har hittat på alltihop.. 

--Tänk, att en del barn inte får vara barn längre.. Och uppenbarligen  v i l l  dom det inte heller.. Vad ska hända med dom här barnen i förlängningen, frågar hon sej..

Matte har en väldigt god förmåga att köra huvet i sanden, men detta är alltför vidrigt för att hon inte ska bli illa berörd..

--Varför  b r y r  du sej matte, frågar hundarna.. Dom här barnen har ju  s j ä l v a  valt vad dom vill slänga bort sina liv på.. D u  kan inte göra ett smack för dom..

--Det är just det, suckar matte, jag  s ö r j e r  dom stackars, fattiga  liv dom så aningslöst kastar bort..

Nu börjar hundarna också sloka.. Svansarna hänger kraftlöst rakt ner, och vi vet inte  h u r  vi ska kunna få matte lite gladare igen..

--Inte alltid, säjer matte, måste man var glad, säjer hon..  Både mänskor och hundar har rätt att sörja och känna vanmakt ibland.. Sånt är livet, vovvarna små..