--Det var värst, sa matte.. Det var värst vad svenskarna börjar bli  g a m l a, sa hon.. Inte bara  j a g, la hon till och såg fundersam ut..

Och sen satt hon och tänkte ett tag.. Och tog så småningom till orda:

--Det har med  k r i g e t  att göra, sa till slut.. Under kriget föddes väldigt många barn.. Däribland jag..

--Under hela mitt liv har dom flesta i omgivningen, på gator och torg, på kaféer och tillställningar, varit jämnåriga med mej..Eller iallafall  n å g o r l u n d a  jämnåriga, sa hon..

--Nu är alla vi "krigsbarn", som knatade omkring med flygande fanor och klingande spel för inte alls länge sen, vithåriga, och knatar inte  l i k a  morskt längre.. Men  m å n g a  är vi fortfarande.. Och  k n a t a r  gör vi så gott vi kan..

Matte tystnar och ser ut att fundera vidare..

--Och inte nöjer vi oss med att sitta hemma och åldras i stilla ro.. Nä, fortfarande är vi med.. Reser och går på evenemang.. Många av oss (inte alla dock) har det gott ställt och räds inte att spendera..

--Inte konstigt, att du tycker att svenskarna har blivit gamla, matte.. Hundarna för sin del är inga ungdomar dom heller.. Och  v i  knatar på vi också efter bästa förmåga..

Apropå "knata"  (Det måtte väl finnas  s y n o n y m e r  till  k n a t a,  matte)..

Jo apropå det där verbet.. I går fick vi äntligen komma till skogen.. Matte tog oss upp till Nytorpet.. På vägen plockade vi upp Agneta, och sen gick vi invalidrundan.. Vi var ömsom lösa och ömsom i koppel..

Sen sov vi gott för återstoden av dagen.. Och kvällen..

Matte och hennes vänner Agneta och G.. hade sin årliga strandfest.. Ända sen 1987 träffas dom och grillar och mår gott i sanden nån vacker sommarkväll.. Från början var inte Agneta med, men anslöt sej väl ungefärligen när hon flyttade hit från Norrland..

Matte tog inget kort.. Hon hade glömt kameran hemma.. Telefonen också.. Det gör hon ofta.. Det är kanske det "krigsbarnen" gör..