En gång för länge sen fick min mänska för sej att hon ville blogga.. Eller.. rättare att  h u n d e n  ville göra det..

B. hjälpte henne och allt har gått geschwint ända sen dess..

Idag ville emellertid bloggapparaten sända ett nytt lösenord till henne, och det skulle ske till den e-postadress hon hade när kontot skapades..

Panik och ångest.. För ett år sen stängdes nämligen den adressen.. Av säkerhetsskäl, sas det.. För mattes egen skull..

Och aldrig gick det att öppna den igen..

En vänlig kvinna hjälpte matte att få en annan adress, en gmail den här gången..

Men den gamla adressen är för evigheters evigheter stängd..

Märkligt nog kom matte in på bloggen iallafall precis nu..

--Gud vet om inte det här är vårt avskedsbrev, säjer hon sorgset..

Det allra värsta är, att matte  i n t e  behärskar datorspråket.. Hon begriper helt enkelt inte instruktioner.. Inte frågor heller..

--Du matte, du har ganska svårt att fatta instruktioner över huvud taget.. Tänk på vattenväxterna..

--Ä r  det inte så, att du är lite  t r ö g, matte.. Bli inte lessen.. Jag älskar dej ändå..

Apropå vattenväxterna:

Matte satte om hela baletten i  r e n t  vatten, men det spillde över lite jord iallafall..

--Nu får det stå så här ett par veckor.. Växerna kanske förstorar sej och döljer min eländiga plantering, säjer matte, och mumlar nåt om att arrangemanget ser ut att vara hopkommet av femåringar första dan på dagis..

--Gör dom inte  d e t,  tillägger hon hotfullt, drar jag iväg med dom till nåt kärr ute i skogen och tippar dom där..

Idag ska jag till veterinärn och visa upp munnen.. Salvan är tack och lov slut, men matte har nog ingenting emot att skaffa ny.. Blä..

O m  det skulle vara så illa ställt, att vi aldrig mer kan komma in på bloggen, ber vi att få tacka för oss.. Vi som skrev har nog haft roligare än ni som läste..