--Nu ska jag klaga, sa matte surmulet.. Jag ska klaga på "Saltön", troligtvis efterlängtad TV-serie..

--Usch, vad tråkig den är.. Figurerna har inte det minsta tillstymmelse till livsglädje.. Alla går omkring och sörjer i svart förtvivlan.. Dessutom har dom samt och synnerligt blivit tio år äldre och lika många kilo tyngre sen sist, vilket inte behövt vara nåt problem om dom bara inte samtidigt blivit så sorgliga.. Och sorgsna..

--Ett eländans stopp före slutstationen, säjer hon, och nu låter hon arg..

--Fast, tillägger hon eftertänksamt, såvitt jag kan erinra mej har det inte varit  m å n g a  svenska TV-produktioner eller filmer, som har skilt sej från det här konceptet.. Elände och bedrövligheter har det alltid handlat om.. Nästan alltid.. Iallafall..

--Nästan alltid, sa du, matte.. Nämn  n å t  program, eller film för den delen, som haft för avsikt att bara roa..

--Hm. tja, jo   Å s a n i s s e..

--Men  d u  brukar väl inte titta på  d o m  gamla repriserna..

--Nä, men nästa gång det blir Saltön slår jag över till Åsanisse..

Bilen är fortfarande på verkstad.. Om matte har fattat rätt, så håller personalen på att rengöra motorn från en massa gammalt "skit" som har avlagrats där via oljeflödet..

Ingenting är emellertid trasigt, och  d e t  är nåt att vara tacksam för..

Nåt annat att vara tacksam för är, att mattes förkylning håller på att ge med sej..

--Har vi nån bild idag, matte..

Den här bilden har vi visat förr.. Men som motvikt till den begynnande hösten visar vi hunden och matte när våren började komma.. Då, när dagarna blev längre och bokarna slog ut.. Ja, ja..