En morgon som den här, lite kall.. Lite solig.. Lite mulen.. Just en sådan morgon för 29 år sedan satt jag med min kaffekopp vid köksbordet och var så inihärmeligt (Astrid Lindgren) ledsen..

Jag kände mig totalt ensam och övergiven.. Poletten hade till slut trillat ner.. Jag var  ä n k a..

På radion hade någon läst (eller sjungit.. Jag minns inte vilket) en väldigt vacker dikt.. Den helige Fransiskus Solsång..

Jag minns att jag häpnade.. En munk på 1100-talet kunde skriva så..

Jag är ledsen idag också.. Ledsen och ensam.. 

Sitter och lyss efter tassande steg och alla de små ljud en liten frisk och glad hund gör..

Bilden tog jag för precis ett år sen, och jag minns, att lilla hunden sa att "den här behöver du inte skämmas för, matte"..

Dagen för 29 år sedan, skulle jag åka till jobbet.. På den tiden var jag pool, och satt och hoppades, att jag skulle slippa en alldeles speciell skola, som jag vantrivdes i.. Nåt inihärmeligt..

Var jag hamnade har jag glömt..

Morgonen, däremot, minns jag.. Kristallklart..