För ungefärligen tre år sen fick jag en kasse underbara garner av E..

Åh vad sugen jag var på att börja sticka nåt av det här.. Men  v a d..

Ett helt  å r  gick jag och tittade och funderade.. En  t r ö j a  skulle det bli, men hur skulle den se ut..

Vanliga  r ä n d e r  var för simpelt, tyckte jag.. Och satte igång med att hitta på  m ö n s t e r.. 

Till en början gick det nog så snabbt.. Men alltefter blev det mer och mer komplicerat.. Baksidan hade jag inte tagit med i beräkningen, så  d e n  fick jag åtgärda innan den blev alldeles för trasslig..

Hade jag haft en  a n i n g  om vad jag gav mej in på hade jag nog tvekat.. Men nu var jag igång.. Heja, heja..

Till slut hade jag iallafall själva  k r o p p e n  klar:

Både snyggt och välgjort.. M e n  nu återstod  ä r m a r n a.. 

Först stickade jag ett par som blev alldeles för tunga.. Sen  t ä n k t e  jag nåra månader till, och kom på att ett par  r ö d a  i alpstickning nog skulle sitta fint..

D o m  har varit klara nåra veckor, men  j a g  har inte varit klar över hur jag skulle få i dom i arbetet.. Så jag har gått och tänkt igen..

N u  har jag emellertid kommit på hur jag ska göra, och  f ö r s t a  ärmen i isatt.. 

Inte så illa pinkat, om jag får säja det själv.. Den ultimata bedrövelsen vore om dom vore för korta.. D å får jag börja tänka igen, för som  jag  har sytt i ärmarna går det aldrig att få loss dom..

LIlla Hallon, som var en klok och förståndig liten hund, ifrågasatte vid nåt tillfälle om jag var fullt klok, som gav mej in på ett sånt här sisyfosarbete..

I morron syr jag i  n ä s t a  ärm.. Jag tar med mej det jag lärt idag och tackar Gud för att jag bara har  t v å   armar..