Runt kvarteret med rollatorn och ledsagare.. Jag  g ö r  framsteg..

Jag håller på och lär mej nåt som  j a g  kallar logistik..

Det gäller att tänka igenom noga när man ska göra nåt.. Finns det nåt   a n n a t  jag kan  göra när jag ändå är där och där.. 

Så tänkte alltid min handikappade moster Blenda på sin tid, och så skojade Härenstam i sin sista föreställning: --Är det nåt annat jag kan göra när jag ändå är nere vid golvet och knyter skorna, sa han.. Och publiken jublade..

Annars är det tämligen långsamt att vara fånge i sitt eget hem.. Jag läser och löser korsord, lyssnar på musik och spelar spel, men ändå..

För övrigt klarade jag att tvätta håret alldeles på egen hand i morse.. D e t  får väl också räknas som ett framsteg..

I morron är det måndag och då kommer sjukgymnasten.. Det ser jag fram emot..

Idag firar jag och mitt lilla benbrott fyra veckor tillsammans.. Fyra veckor jag kunnat ha betydligt trevligare på..

Och så har jag börjat förstå innebörden av begreppet "fängelseblek".. Nåja, jag skiljer mej iallafall från den brunbrända mängden..

Det är tyst och tomt ute på gatan och regnet hänger i trädtopparna.. Jag önskar nån kunde skaka ner lite väta.. Det skulle behövas..

I dag är jag  g l a d.. 

Jag har fått tag på diverse befattningshavare och kommit gott överens med dom.. Bland annat med sjukgymnasten, som bokade in ett besök hos mej på måndag..

G.. kom och lovade att åka in med en fullmakt om uppsättande av ledstång vid trappan till den det vederbör.. Här hjälpte hon mej att spara in flera dar..

Söta grannfrun Ch.. kom in med hemlagad köttfärssås.. Mums,   d e n  blir en god söndagmiddag..

Slutligen fick jag en bok från min snälla systerdotter Eva.. En bok som vittnar om omtanke utöver det vanliga:

Idag känner jag mej lyckligt lottad.. Trala-laaa..

Tropikhettan har försvunnit saknad av ingen.. I stället har vi fått kyligare väder och precis nu börjar det regna också.. 

Hoppas det håller på ett tag.. Trädgårn behöver verkligen vattnas..

Idag har jag rollatorpromenerat ända bort till korsningen och tillbaka, en 200 meter sammanlagt ungefär.. Jag känner att jag blir starkare för varje dag.. Men jäklar vad jag har tråkigt..

Fortfarande har jag inte hört från sjukgymnasten.. Jag får ge henne ett par dar till.. Sen måste jag påminna henne om min existens..

Jag telefonpratade med Agneta igår.. Hon hade träffat en ljuvlig liten bostonterriervalp som hette.. Solveig..

Det är konstigt.. Först när jag kom hem, kom mängder av befattningshavare och lovade mej, tja inte guld och gröna skogar precis, men besök av sjukgymnast och en ledstång vid utetrappan, men av dessa vackra löften har det blivit en tja, tummetott..

Jag känner, att jag behöver utöka mitt träningsprogram, och ringde sjukgymnasten i morse.. Hon hade förfärligt många patienter, men försäkrade, att hon skulle "ta upp" mej på ett sammanträde, kanske "redan" denna vecka..

--Du kan väl promenera utomhus, sa hon.. Lite von oben liksom..

Det är just det jag inte kan hur gärna jag än vill.. Jag kan inte ta mej ut förrän jag får en ledstång, och  d e t  kommer att dröja många sammanträden innan  det  blir verklighet.. Flera veckor vad det verkar..

Jag funderar på att ringa en firma och fixa ledstången själv.. Betala den lär jag i vilket fall som helst få göra..

Jag känner svartalverna samlas till attack.. Hittills har jag varit positiv och kämpavillig..Mer än kämpavillig.. Allt jag  k a n  göra gör jag.. Och framstegen har kommit.. Men nu behövs en fortsättning och uppföljning, men det känns som väggen..

Det är möjligt, att jag är orättvis, men precis som på bilden ovan känns det idag..

I morse såg jag en  r e g n b å g e  genom sovrumsfönstret..

D e n  måste jag fota.. Trodde  j a g,  ja..

Innan jag kravlat mej ur sängen, startat rollatorn, hasat in i arbetsrummet och hämtat kameran, placerat mej vid fönstret och ställt in kameran så var regnbågen borta..

Ytterligare ett skäl till att försöka bli bra så fort som möjligt.. Det är mycket man missar när man tvingas att röra sej i ultrarapid..

Idag har jag fått hjälp med att duscha igen, och  d e t  är en märklig upplevelse även om det är tacknämligt.. 

Det blåser värre än nånsin och dessutom har det kommit ett par små skurar..

Agneta ringde för en stund sen.. Hon är tillbaka på torra land efter segeldagarna.. Hon ska nog vara glad att hon inte är ute i dag..

Hur benet mår.. Jo tack, det blir lite starkare för var dag som går.. Jag  k a n s k e  kan bli frisk nångång mot slutet av sommaren.. Hoppas, hoppas..

Usch vad jag skäms..

Det var så här:

Alldeles innan jag bröt lårbenshalsen hade jag tänkt mej att tvätta.. Det  g i c k  inte att få igång maskinen.. 

--Jag ringer reparatören efter helgen, tänkte jag..

Av förklarliga skäl kunde jag inte ringa förrän efter tre veckor..

Idag kom en trevlig reparatör och konstaterade, att det inte var nåt fel på maskinen.. Jag hade bara inte nollställt den efter sista tvätten..

Han var vänlig nog att tala om att det inte alls är ovanligt att folk glömmer nollställningen.. 

Jag skäms och det hjälper inte att jag intalar mej att jag är vettig annars, skäms gör jag lika väl..

Det blåser och är svalt.. Körsbärsträden svajar i vinden..

Dom få körsbär som det blir, håller på att mogna.. Jag ska ge bort det lilla som är där.. 

En bild, som visar hur det  k a n  se ut på träna ska jag leta upp..

Det var en gång.. Ja, så börjar körsbärssagan också..