E n  mentor, som framstår klarare än någon annan, har jag haft i mitt liv.. Jag talar om  B a m,  och nu ska jag berätta om honom..

Bam var äldre bror till min morfar, och hade sin bostad i samma hus som vi..

Han var änkling utan barn, och idag förstår jag vilken Guds gåva jag var till denne äldre man.. Och vice versa..

Det blev  h a n,  som blev min mentor och läromästare, och det blev  h a n,  som med med tålamod och kärlek lotsade mej ut i livet.. Till hjälp hade han, inte leksaker, utan  v e r k l i g h e t e n..

Vi vandrade i skogen, och han visade mej på naturens underbara värld.. Spår av djur, växter och fågelsång.. Allt visade han mej..

Och så skar han  p i p o r.. En, som bubblade av vatten.. D e n  minns jag särskilt väl.. Jag var otröstlig när den slutade fungera.. Motvilligt fick jag väl inse alltings förgänglighet..

Jag fick lära mej räkna genom att leka med hans portmonnä, och plocka med pengarna.. På den tiden fanns det  s t o r a  slantar.. Av alla de sorter: Ettöringar, tvåöringar, femöringar osv.. 

Nåt med det roligaste jag visste var, när han öppnade sitt fickur, och jag fick titta på vad som hände  i n u t i..

Vanan att titta inuti och undersöka verkligheten drev mina föräldrar till förtvivlan, när dom skaffade leksaker, dockor exempelvis, och jag raskt tog itu med att ta isär leksaken för att undersöka vad som fanns  i n u t i..

Och så  l ä s t e  han för mej.. Outtröttligt och på begäran ofta samma saga gång på gång..

Och så blev det dags att börja skolan.. Jag hade egentligen ingen vana vid andra   b a r n  och inte vid påtvingad disciplin heller..

Jag  k u n d e  ju räkna, på ett verklighetsgrundat sätt, och fick panik, när jag konfronterades med skolans pluttar och rutor till hjälpmedel.. Jag begrep absolut  i n g e n t i n g..

Fröken, som hyllade principen att inte spara på riset, försökte med tvång och hot att få mej att begripa mej på rutorna och prickarna.. Att dom här hemska bilderna kunde ha nåt att göra med den underbara verkligheten,  d e t  begrep jag inte.. (Än i dag har jag svårt att begripa det)..

Tack, Bam, för allt ni visade och lärde mej.. Tack vare  e r  undervisning klarade jag mej finfint i skolan utan att anstränga mej.. Och tack vara er kärlek och den trygghet den gav, kunde jag möta livet rustad och förberedd..

Mycket av  e r a  lärdomar tog jag mej när jag sen hamnade i skolans värld på nytt.. Det  h a r  hänt, att gamla elever har berömt mej för att vi vistades så mycket utomhus..  Mitt i verkligheten.. Mitt i den underbara verkligheten..

Kanske nåt att tänka på för alla dom, som hävdar, att elektroniken gör barn till små genier.. 

Här ser vi Bam, nittioårig på kronikerhemmet i Sölvesborg.. Portmonnän, med vars hjälp jag lärde mej räkna, fanns med efter alla år..