Idag äter man gustavadolfbakelser i Göteborg och det gör man för att stan grundades under Gustav II Adolfs tid.. Inte tror jag att det var  h a n  som tog första spadtaget, men han räknas inte desto mindre som stans grundare..

Idag är det dessutom 387 (Jag har räknat ut det med papper och penna) år sen han red vilse i dimman vid Lützen och hamnade bland fienderna..

Han lär ha varit extremt närsynt.. (Skulle gått till Specsavers).. Och en och annan historiskt bevandrad person tror att det är därför han hamnade rakt in i varggapet..

Det måste ha grämt fienderna nåt fruktansvärt, att dom inte tog honom levande.. Vilken fördel  d e t  skulle ha givit dom.

Om honom berättas, att han med tiden blev tämligen  f e t,  och  d e t  förstår man när man betänker vilka måltider han intog.. Spillde på sej gjorde han också, och någon konstaterade, att man på hans  v ä s t  borde man kunnat laga en mäktig  s å s..

En engelsk, kvinnliga historiker (eller möjligen psykolog) har karaktäriserat kungen som en "charmerande psykopat".. Hjälte eller psykopat.. Eller möjligen både och.. Resultatet blev detsamma..

Hans stackars häst måste ha dignat under den kungliga bördan.. Hästen, Streif, står uppstoppad på Livrustkammaren på slottet..

Enligt den tappre soldaten Svejk står  k u n g e n  där också.. Uppstoppad i all sitt majestät.. Men  d e t  gör han inte.. Jag har kollat..

Idag ska jag skriva om nåt, som en gång betydde mycket för mej, men som i dag betyder mindre och mindre, nämligen  s m i n k..

Under mina yrkesverksamma år gick jag aldrig till jobbet utan att ha "satt på ansiktet"..

Det var inte så, att jag  t e a t e r s m i n k a d e  mej, men något lite ögonsmink och läppsitift hörde till utrustningen..

Tillsammans med fagert rodnande kinder.. Ack ja..

Idag står det mesta sminket (det jag inte kastat bort, förstås) obegagnat och samlar damm på en hylla i badrummet.. En hylla som för övrigt började sin karriär som  k r y d d h y l l a  i köket..

När man är riktigt  u n g  vill man förstås verka  ä l d r e  och  c o o l a r e  (finns det ordet fortfarande) än man är, och därför smackar man på ordentligt.. Inte a l l a  givetvis.. En del flickor behöver inte maskera sej.. Dom är trygga och säkra i sej själva..

Andra, och till dom hörde jag sorgligt nog, ägnar sej åt narcissism, och tillbringar mycken tid framför spegeln och prövar olika streck och blippar i lilla facet..

Men  j a g  tordes inte gå ut utstyrd på det viset.. Jag törs inte ens tänka på vad far skulle ha sagt..  

I  d a g  går man ut hur ogenerat som helst..

Många  ä l d r e  sminkar sej rikligt än idag, och  d e t  är förvisso inte vackert.. Man vill förmodligen verka  y n g r e  än man är, och  d e t  är både begripligt och obegripligt.. 

Själv har jag kommit till den slutsatsen, att jag duger som jag  ä r.. Inget smink i världen kan få  m e j  att verka yngre och vackrare.. För att inte tala om smartare.. 

Men, det är klart, ska jag gå  b o r t  (inte slutgiltigt hoppas jag) tar jag fram mina burkar och lägger på ett tunt lager färg.. Inte blir jag skönare att skåda, men jag  m å r  lite bättre..

Veckans absolut bästa dag (enligt mej iallafall)..  M å n d a g  så klart..

Jag trivs med måndagar av mer än ett skäl.. D e l s  är den trista, trista söndagen över, och  d e l s  ligger hela veckan ny och obrukad framför mej.. Det känns som om jag står inför ett helt  s m ö r g å s b o r d  av aktiviteter och bara har att plocka åt mej..

Söndagsmotviljan ska jag kanske analysera något litet..

Jag  t r o r,  att söndagen är den enda dag jag faktiskt känner mej  e n s a m.. Det gör jag aldrig annars, trots att jag faktiskt lever ensam sen många år.. Alltid, alltid har jag något att hitta på och långless inte en minut.. 

Söndagarna är annorlunda.. Allt är tomt och tyst och liksom  s l o k a n d e..

Fransmännen besjunger den trista, trista söndagen så bra i visan om  b a r n e n  som har långtråkigt på söndan.. I sina kortbyxor och vita klänningar.. 

"Les enfants s´ ennuient les dimanches, aux knickerbockers et aux robes blanches, les dimanches ennuient les enfants"..

MInsann.. Jag tror tillåmed att det blev rätt både vad stavning och grammatik beträffar.. Dags att malla sej ..

Apropå "malla sej".. Det är inte ofta jag har anledning att göra det.. För det mesta är jag tämligen värdelös.. Allt jag kan göra kan nån annan göra bättre.. En del drar sej inte för att påpeka det heller..

Bryr jag mej.. Nä, inte egentligen.. Bara på  s ö n d a g a r n a..

Bara ett enda visset löv på en vissen gren.. S å  känner jag mej på söndagarna.. Inte alltid, men ofta nog..

Sommarens sista ros.. Söndagen den 3:e november.. Det ösregnar och är 13 plusgrader.. För en gångs skull blåser det inte.. Klockan är fem över tio och det är väldigt mörkt..

Det var för tidigt att gå och lägga sej.. Alltså knappade jag lite planlöst och hamnade mitt i inferno.. 

"En duva satt på en gren och funderade på tillvaron"..

Märkligare film kan man knappast tänka sej.. Sorglig, pessimistisk, besynnerlig, nattsvart och ändå med en slags galghumor försedd..

Film förresten.. Man kan närmast kalla den en svit stillbilder.. R ö r l i g a  sådana i viss mån, ackompajerade  av ytterst sparsam dialog och gammal, gammal musik..

Tyckte mej känna igen en gammal Edvard Persson- sång och en smörlåt av  Alf Pröjsen.. Plus en och annan  a n n a n  välkänd melodi..

Jag kom på mej med att  ä l s k a  det här konstverket.. T o l k n i n g e n  lämnar jag därhän.. 

Hela tiden återkommande var ett par sorgsna, sorgliga handelsresande.. Som sålde skämtartiklar.. Som skulle förgylla partyn.. Vampyrtänder, skräckmasker och skrattpåsar..

Alla medverkande befanns sej i tröstlöshetens helvete.. Riktigt påtagligt (lite  o n ö d i g t   tydligt, tycker jag) blev det när stackars mänskor tvingades in i en märklig cistern, som sen sattes i brand..

Varför cisternen var märkt  B o l i d e n  kan jag inte riktigt förstå..

Annat jag inte kan förstå är, varför  v i  måste anamma halloweenfirande med ungar som springer och tigger vid dörrarna.. Får dom då inget så  då  j ä v v l a r.. 

Igår imponerade jag stort på mej.. 

Så här var det:

I somras nån gång råkade jag knappa in en TV-konsert: Max Raabe och hans Palastorkester.. En tysk showgrupp som specialiserat sej på schlagers från 20-30-talen..

Och jag blev hänförd.. Dom var  d e k a d e n t a,  e l e g a n t a  och väldigt  r o l i g a.. Dessutom kunde dom spela..

Men, så kom en tanke: Jag förstod mycket lite av  t e x t e r n a.. Mycket lite som sagt.. Att "Sonnenschein"  betyder solsken och "Liebe" kärlek begriper vem som helst.. (Texterna  v a r  översatta)..

Och att en taxt handlande om en liten grön kaktus, som ramlade ner från sin plats på balkongen och stack en lättstött granne, begrep jag också.. Mycket tack vare sångarens mimik.. Och textremsan.. Som sagt var..

Hur det var började jag fundera.. Jag  h a d e  läst tyska i skolan för länge sen, men aldrig  s y s s l a t  med det..

K a n s k e  jag skulle.. Nä.. För jobbigt.. Men ändå.. 

Igår hade jag funderat färdigt och åkte in till biblioteket.. Fick hjälp med att leta upp  l ä t t  litteratur (lexikon har jag), fick med mej en berättelse av Hans Fallada och satte i gång..

Och fann att jag begrep 95 % (ungefär) av texten, som handlar om ett ungt, fattigt par i mellankrigstidens Tyskland,

som börjar bråka om pengar..

Imponerad är bara  f ö r n a m n e t.. D e t  trodde jag inte om mej.. 

Idag ska jag skaffa en  a n t e c k n i n g s b o k  och skriva upp dom glosor jag inte kan.. Ännu..

Det ska bli roligt att följa dom har figurerna och se om dom kommer att kunna spara ihop till julklappar, vilket är deras mål..