Jag vill först och främst tacka signaturerna Jammar och Diana för hälsningar.. Ni ska veta att jag uppskattar dom..

Till Diana vill jag säja, att meningen med vad som händer oss inte alltid är så uppenbar som den var med mej och vurpan.. Men den  f i n n s  där.. Men det kan ta tid innan vi ser den, och ibland går den oss helt förbi..

Jammar vill jag påminna om vintern 1989.. Precis den här dagen det året var jag ute och jobbade i trädgården.. Varför kommer jag ihåg  d e t.. Jo, därför att jag var så "inihärmeligt" lessen just den dan..

Precis nu slog det mej, att man oftast kommer ihåg när man varit lessen eller när man gjort nåt  d u m t.. Ibland är det ena en följd av det andra.. Förstås..

Jag är inte dummare än att jag inser, att jag gjort  b r a  saker också, men  d o m  stannar inte lika lätt i minnet som dom andra, dom man helst vill glömma..

Jo,  e n  sak som var bra minns jag.. Den hände för massor av år sen och gick till så här..

Det var en dimmig novemberkväll.. Jag hade varit i Mörrum och hälsat på min moster och morfar och var på väg hem.. På bron mötte jag en kvinna med en stor newfoundland.. Alltså bara  m å s t e  jag stanna och prata.. (Detta hände sej när jag oh min man själva hade en stor, vacker noff)..

Just då kom en otroligt berusad ung man vinglande.. Bedrövligt tunnklädd..

--Herregud.. Han kommer att bli överkörd eller frysa ihjäl..

In med killen i bilen.. Lealös och bedrövlig som han var lyckades han iallafall sluddra fram var han bodde.. I Karlshamn.. På Prästslätten..

Med rutorna nedrullade (J a g  ville ju inte bli berusad av  å n g o r n a) letade jag upp huset han bodde i och fick ut honom ur bilden.. 

Det sista jag såg av honom var när han satt och spydde i en rosenrabatt.. 

(Det var nog den enda gången  j a g  varit kollega till en barmhärtige samariern)..

Vår sista noff, Björntorps Piccolo, precis nyanländ vid Valborg 1982.. Han blev mycket stor.. Och blyg.. Och snäll..