Det är nåt visst med stora  m a s k i n e r.. Dom är som jättelika  u r t i d s m o n s t e r, och på toppen, i en liten hytt, sitter en klen liten mänska om manövrerar jätten lika lätt som jag manövrerar nagelsaxen..

På min gatstump jobbas det med att ta bort asfalt.. Jag antar, att den ska ersättas med  n y  sådan..

Gatan har länge varit rena skämtet, nästan bara potthål.. Tillåmed jag, som  knappast kan kallas observant,  har gnällt över hur den sett ut..

N u  håller den äntligen på att åtgärdas:

Nu har jag fått pianot stämt.. Pianostämmaren sa, att det var ett gediget instrument..

--Det kan du ha glädje av i många år, sa han..

B., som tipsade mej om pianoannonsen på Blocket, kom i går men en pianopall, som hon inte använder:

Och så har jag betalt frakten.. Nu är det bara räkningen från stämmaren kvar att betala.. Sen är pianot mitt..

Nybörjarnoter får jag låna av en före detta mamma, som är kantor..

Det kan kanske förefalla märkligt, kanske tillåmed störande, att en person i min ålder funderar på att lära sej nåt så svårt som att spela ett instrument.. Det bjuder jag i så fall på.. Jag tänker ha  r o l i g t  med mitt piano och  dessutom hålla både hjärna och lekamen igång.. 

Nu till nåt  h e l t  annat:

På bilden kan man se ett tygstycke, som hänger på gungstolen.. Det är faktiskt en äkta sydamerikansk poncho.. 

Inte för att jag nånsin  v a r i t  i Sydamerika, och inte lär jag komma dit heller.. M e n....

Nån gång på 70-talet sålde veckotidningen Femina ett antal ponchos och jag beställde en.. Färg fick man inte bestämma  själv, utan fick ta det som skickades till en.. Jag vill minnas att jag gav 129 riksdaler med frakt..

Jag använde filten som ytterplagg väldigt mycket när det begav sej.. Ponchos var nämligen  m o d e r t  på 70-talet, och det virkades ponchos överallt i stugorna.. Men min var  ä k t a, som sagt..

Jag tror jag ska börja använda den igen.. Som nån slags  g e n g å n g a r a t t r i b u t,  liksom.. Och slå världen med häpnad..