Innan  j a g  somnar och innan  m i s s e n  kommit in brukar jag ligga och knappa på min platta.. Ofta spelar jag quis med nåra vänner.. Men ofta brukar jag kolla in gamla filmstjärnor.. 

Jag är inte mänska att begripa varför det anses fint att ha skurit sitt ansikte sönder och samman.. Fyllt ut och sträckt..

Heder åt dom som har vett att åldras med behag..

Och så kommer tanken: Skulle  j a g  låta skära mej om jag hade pengar.. Jag tror knappast det.. Att gå omkring och skylta med sin tja.. fåfänga eller osäkerhet.. vilket det nu är, skulle inte kännas bra.. Jag tycker faktiskt att jag duger som jag är.. Lite gammal och sliten, men det har jag  r ä t t  att vara..

Lite gammal och sliten som sagt.. Men det har jag rätt att vara..

Jag undrar så hur det kan komma sej, att  u n g d o m  anses så eftersträvansvärt.. Jag minns hur dum och okunnig jag var i ungdomens dagar.. Det är ingen tid jag ser tillbaka på med nostalgiska ögon.. Inte inbillar jag mej att dagens unga är annat än lika okunniga dom.. 

Jag håller på att laga till ett karréstycke i min lergryta.. Med lök, japansk soja och äpple.. Det doftar redan härligt..

Lergrytan använder jag väldigt ofta.. Den är notg kanska inpyrd med smaker vid det här laget.. Att laga mat är nåt jag går in för med stort intresse, och jag tycker själv att maten min är god..

                                                    Bon appetit..

Jag undrar just hur många meter per sekund det blåste i natt.. Det  l ä t  mycket iallafall.. En av mina stora tunga soptunnor hade blåst ut på gatan och vält där.. Lyckligtvis var den precis tömd, så det var bara att baxa upp den till stående och köra in den på tomten..

I går fick jag en kasse med riktigt fint garn.. Toppen för en stickande mänska som jag:

Det blir ytterligare en tröja.. Tröjorna gör dubbel nytta: Dels har jag roligt när jag stickar dom och dels  b e h ö v s  dom eftersom mitt lilla chateau är långt ifrån vindtätt..

Färgen på det här garnet är ganska besynnerlig.. I  d a g s l j u s,  som på bilden är den grålila. men i fotogenlampans os (höll jag på att skriva), nä, i taklampans sken blir den nästan ljusbrun.. Som potatis ungefär..

Det är över ett år sen jag stickade nåt nytt.. Lilla herr Rönnerdahl har svårt att låta mej vara ifred med sticket.. Nåja, han har lugnat sej betydligt, så den här nya tröjan kommer att bli fin..

Jag höll precis på att börja ett  f r u k t a n s v ä r t  vädergnällande, när jag råkade titta ut genom fönstret och såg det här:

Regndroppar i mängd på rutan..

Gnällandet kom liksom av sej när jag upptäckte hur fina dropparna är..

Det är lördag och ingenting händer egentligen.. Och i morron är det söndag, och då händer det ingenting heller..

Kissemissen är orolig.. Han vill gärna komma ut och röja, men tycker tydligen att vädret är för hemskt, så han kommer in igen med blixtens hastighet..

Jag börjar klara av att både ringa och ta emot samtal på min nya telefon.. Alltid nåt att fröjdas över..

Jaha, så enkelt var det.. 

Jag var bekymrad i går för det gick inte att använda min nya telefon.. Skadan avhjälptes dock lätt när jag åkte in med apparaten till Elgiganten.. Luckan till simkortet hade åkt upp en liten, liten aning.. Så  n u  kan jag iallafall både ringa och bli uppringd.. Sen tillkommer diverse andra funktioner, som jag nog knappast kan fatta idag.. Men jag är beredd att lära mej..

Idag skiner solen från en molnfri himmel och det stormar inte.. Inte än, men det kommer det att göra i morron.. Hoppas bara att det inte blåser för mycket nattetid, för  d e t  är kusligt..

Jag är väldigt trött på vintern.. Hade jag inte haft missen och hade det inte varit covid-pandemi hade jag slaktat spargrisen och åkt nånstans där det är varmt och skönt, där man inte behöver palta på sej så man liknar en michelingubbe om man ska gå ut och där man inte riskerar att blåsa omkull så snart man sticker näsan utom dörren..

E n  god sak är, att det iallafall inte är nån snö.. Nåja, men ska inte ropa hej.. Det kan komma hemska snöstormar ånnu..

En bild från den sommar som allt för  fort försvann, en med katt på:

Katt i sommarhärlighet i fagra juni..

Det  tog mej ungefär tio år att bli närmare bekant med min gamla Nokia.. Tar det lika lång tid att lära min  n y a  telefon, kommer jag inte att hinna i min livstid..

B. har hjälpt mej och gjort installationer, men precis nu, när jag skulle ringa, meddelade displayen att jag inte är  ansluten till ett nätverk..

Livet  v a r  lättare på vevtelefonernas tid.. Man drog ett par varv på veven och kom till växeln, där man blev manuellt kopplad dit man skulle..

Så sent som på 60-talet fungerade ringandet så i Karlshamn, och aldrig det fallerade..

På den tiden var jag ung och jobbadepå Karlshamns Allehandas redaktion.. Till mina arbetsuppgifter hörde att varje kväll veva mej fram till polisen för att höra vad som hänt för brottsligt under dagen..

Hade nåt  a l l v a r l i g t  hänt fick jag överlämna luren till nån av redaktörerna, Ocka eller Sonne..

Redaktionschefen kallade sej Erro och var sjöfartstokig.. Alla båtar i hamnen skulle noteras, och ibland fick jag traska ner till kajaerna och skriva notiser om båtarna.. Varifrån dom kom, vad dom hade för last, hur gamla dom var åsåvidare..

Jag passade dåligt för tidningsjobbet.. Mitt samhällsintresse var inte större då än nu, så efter ett par tre år bestämde jag för att lämna redaktionen..

Och så hamnade jag till slut i skolan, den som jag alldeles nyss lämnat.. Den här gången hamnade jag emellertid på andra sidan katedern.. Och  d ä r  passade jag betydligt bättre än på tidningsredaktionen..

Tja, och så rullade det på, livet.. Fort gick det och det verkar som om farten eskalerar för varje år som går..

Nu tänker jag försöka hitta en bild som jag är nöjd med..

Höstlig utsikt över Hanö.. Bilden är inte ny, men det spelar ingen roll.. Hanö har inte flyttat sej  sen 2015..

Jag tittar en hel del på TV.. Just nu följer jag Lars Lerin och hans före detta missbrukarkollegor på deras minnes- och målarresa.. Tja, vad ska jag säja.. Nån slags recension vågar jag mej inte på, men jag kan inte neka till att serien har fått mej att fundera över mitt eget liv..

Jag har kommit fram till att mina närstående gjorde så gott dom kunde.. En del blev bra.. Annat dåligt.. Men så är livet..

Skyller jag mina  e g n a  tillkortakommanden på min familj.. Ånä, d o m  är helt mina egna.. Liksom skammen..

Riktigt illa blev det först när jag började skolan.. Jag hade i stort sett knappast  t r ä f f a t  andra barn tidigare.. Jag tror knappt jag visste att jag  s j ä l v  var barn.. Dessutom var jag huvut längre än alla dom andra och till råga på allt hade jag lätt för mej.. Men  b o r t k o m m en  var jag.. Bäddat för mobbing således..

Skolfröken i ettan och tvåan, som jag faktiskt kan bedöma med mina egna lärarögon, var förfärlig.. Hos henne fanns ingen barmhärtighet att få..

Mobhelvetet höll på i fem år, men i sexan hände nåt märkligt.. Plötsligt bara  s t r u n t a d e  jag i dvärgalåten och rätade på ryggen.. Visst hade  j a g  ett värde.. 

Plötsligt, som över en natt, gick jag från att vara paria till att bli högstatus.. Vi hade fått en ny lärare då, och han såg mej.. Jag tror att det var det som fick mej att inse mitt värde.. Och som på nåt sätt fick dom andra också att se och accepetera..

Går jag och grämer mej över mina förlorade barnaår.. Ärligt talat  n e j.. Barn  ä r  hemska om de bara får möjigheten.. Och det gäller för oss vuxna att se till att dom möjligheterna inte får finnas, och att kunna inse att det egna gullet kan vara en mobbare..

Jaha, dom här funderingarna kom för mej tack vare Lerin och hans sällskap.. Många av dom har, vad jag begriper, varit i samma sits som jag, men inte riktigt förmått att lägga det bakom sej..

Ordet är  f ö r s o n i n g, att kunna lägga  bakom sej och gå vidare.. En gåva, men man får faktiskt anstränga sej också..

Den gröna, milda vintern fortsätter.. D e t  är nåt att vara tacksam för..

För ett år sen upptäckte herr Rönnerdahl viket fint klätterträd min fikus var.. Nu är han för stor och tung för dylika experiment.. 

För nåra dar sen såg mina snödroppar ut så här;

Idag ser samma tuva ut på  d e t t a  sätt:

Visst är det härlligt att våren är på gång.. Idag skiner solen och värmer gott på sydsidan.. 

Jag kollade olivträdet.. Det är vid liv och håller på att bilda små knoppar.. Vilken glädje..

Vid jultid fick jag en vacker, mörkt röd bigonia, men den var så ömtålig att den gick i flera delar.. Jag satte ner delarna i vatten och en av dom har bildat rötter.. Fantastiskt..

 Ja, det har börjat röra sej i växtvärlden.. Glad är jag.. 

Idag har jag skickat efter en grej på  n ä t e t..

Jag gick länge och gruvade mej: --Ska jag våga.. Tänk om ..åsåvidare..

Men till slut tog jag Gud i hågen och satte igång.. Det  v a r  inte så svårt som jag befarat, och nu lär jag få paket om nåra dar..

Jag färdade mitt sticke, det som jag fick lägga på hyllan när lilla herr Rönnerdahl gjorde entre, i går.. Nu ska jag bara lägga det mellan fuktiga dukar och sen sy ihop det..

Sett så här får arbetet mej att tänka på dom hemska  y l l e l i v  vi barn tvingades bära när jag var liten.. Usch.. Men dom kanske var nödvändiga under kalla vintrar.. Hemska var dom iallafall..

Varför jag fick lägga arbetet åt sidan när kissemissen kom i huset säjer sej väl självt..

Oxveckorna kallas den här trista tiden efter jul. och dom gör skäl för namnet.. M e n  dagen har ökat med över timmen, och  d e t  gläder mej..