När min syster dog tog jag hem en vit pelargon, som stått hos henne.. Den blev en kär och omhuldad souvenir.. 

I sommar har den visserligen blommat, men blivit klenare och eländigare för var dag.. Till slut var den, som jag trodde, helt död..

Men ett par små, små skott hade bildats:

Jag beslöt att  f ö r s ö k a  rädda plantan, skar av skotten och påtade ner dom i den minsta kruka jag hade:

Och så vattnade jag ordentligt och satte på ett glas för att bilda nån slags  v ä x t h u s..

Jag lyfte försiktigt på glaset för en stund sen, och  d å  var det iallafall liv i plantorna..

Nu håller jag alla tummar jag har för att dom ska ta sej.. Den vita pelargonen var ett minne av min saknade lillasyster, och jag vill göra mitt allra bästa för att den ska fortsätta att leva..

Allra som goaste söndag tillönskas hela världen..

När jag var liten funderade jag mycket på uttrycket "tillönskas".. Barn har ofta märkliga funderingar.. Nä, det var fel.. Dom funderar över sånt  d o m  finner märkligt.. 

Så minns jag en liten kille, som funderade över ordet "brokig"..

Vi hade gått igenom om den spännande berättelsen i BIbeln där Jacob lurar sin svärfar och lägger beslag på dom bästa fåren i hjorden.. Dessförinnan hade han ju som bekant manipulerat så att dom blev brokiga..

--B r å k i g a  får var väl ingenting att ha, tyckte NIsse (som inte alls hette så).. Och  d e t  hade han ju rätt i.. 

Nåja, missförståndet rättades till och Jakob kunde dra iväg med praktiskt taget hela svärfars hushåll.. Inklusive snälla, brokiga får..

Man kan ju fundera över varför en fifflare och tjuv görs till hjälte i Bibeln, för det var inte första gången Jakob var ohederlig.. Inte sista heller vad det beträffar..

Det var kanske en uppmuntran till den lilla folkspillra, som drog omkring med sina får (och fruntimmer, höll jag på att skriva), att ta sej fram på alla sätt dom kunde.. Hederliga eller ej.. Bara man överlevde.. Tja, vad vet jag..

Thomas Mann, den tyske författaren och nobelpristagaren, har skivit en fyra  t j o c k a  band fantasi- och filosofi- berättelse om dom här figurerna..

Han börjar med Jakobs upplevelser och slutar med Josef, försörjaren.. Däremellan får man följa Josef, älsklingssonen, på hans vindlande färd genom livet.. H a n  var inte särskilt sympatisk han heller.. Vad det beträffar..

Dom här luntorna kan läsas på olika sätt, givetvis, från spännande action till mörk samtidshistoria.. Och allt annat däremellan också.. Lättlästa är dom  i n t e..

Egentligen hade jag tänkt skriva om ett  o d l i n g s f ö r s ö k,  men  d e t  tar vi i morron..

Go´söndag..

Jag träffade en gammal klasskamrat från förr.. Vi hade faktiskt gått i samma klass geonom alla åren från första klass i byskolan till realexamen i Sölvesborg..

Hon tyckte jag hade en fin  t r ö j a, och verkade lite förvånad när jag sa att jag stickat den själv..

Hon mindes mej som totalt värdelös när det gällde sy-och stickslöjd..

Och så började jag minnas.. V ä r d e l ö s  var jag inte, men totalt ointresserad.. Dom få saker jag lyckades färda (Det tog ett helt år att sticka  e n  socka, minns jag) var väldigt välgjorda.. Det har jag konstaterat som vuxen.. Tyvärr finns inga alster kvar från den tiden..

Intresset började den hösten jag fyllde 16 år..

Då bad jag mor att få sticka en jumper.. Hon blev aningen förvånad, men lovade hjälpa mej.. Jag fick i min tur lova att  f ä r d a  arbetet.. Inte töttna halvvägs..

Och så gick till Muréns garnaffär i Sölvesborg och handlade garn.. Varför i all världen jag köpte  s v a r t  garn kan jag i denna dag inte begripa, men det var  d e t  jag gjorde..

Hela jullovet stickade jag, och tyckte det var  r o l i g t.. Enormt roligt..

Jumpern blev väldigt bra och välgjord, och jag hade den i flera år.. 

Sen dess har jag  a l l t i d  haft ett sticke på gång.. Just nu håller jag på med en kofta i en härligt röd färg..

Bakstycket och ett framstycke plus två trededelslånga ärmar (Dom stickar jag samtidigt) är klara.. Bra blir det.. 

Nu är det höst.. Det blåser och regnar och är allmänt kulet.. För att pigga upp mej en aning plockade jag fram ett foto jag tog i måndags när det var underbart väder och jag och Agneta plus liten tuff hund var på Nytorpet:

Vy från Lilla Kroksjön..

Och så tände jag ljus för att mysa upp lite i all kulenheten..

Nu ska jag sätta mej i soffan med stickningen och ta in lite trevlig musik på plattan.. 

Just nu har jag gjort nåt jag  y t t e r s t  sällan gör.. Jag har satt in en bukett blommor..

Blomsnåret är stort och frodigt, så det gjorde inte alltför ont (varken i mej eller förhoppningsvis växten).. För övrigt står den under köksfönstret, och där sorlar jag som bekant ut potatisskal och äppelskrabbor.. Så det som växer där står liksom i en kompost..

Jag  t r o r  att det är en slags perenn aster.. Perenn ja, det är 50 år sen vi fick plantan av en kollega, Sven Lilliehorn..Vi fick andra växter också, men dom har dött under resans gång..

Jätteglad är jag: Idag har jag  i n t e  ont längre, och så har jag fattat, att jag måste sträcka ordentligt på mej när jag har suttit (eller legat för den delen) så att alla muskler jag knappast har längre, får strecha ut ordentligt..

(Man lär så länge man lever)..

I natt drömde jag, att jag bjöd hem en kollega på äpplen.. Jag hade var sitt.. Man så råkade jag äta upp båda två innan hon kom, och hon blev utan..

Man kan inte påstå, att mina drömmar framställer mej till min  f ö r d e l  precis..

Utanför mitt är det ett  s t o r t  hål i gatan, och ingen vet hur länge det ska vara kvar..

Man kan inte se det på bilden, men det rinner vatten ur ett rör, och det  s k a  det göra.. Ända tills man har fått besked om att vattnet är OK ska det rinna.. Sa han, som jag frågade.. Sen är förstås frågan om jag uppfattade honom rätt..

Nåja,  j a g  störs inte av hålet.. Min bil står bra på parkeringen en bit bort.. Visserligen  g å r  det att köra  i n,  men jag kommer att få svårigheter att backa ut.. Alltså parkerar jag på allmänna parkeringen..

För två dar sen var jag på Nytorpet och mådde sanslöst bra.. Idag har jag varit på Stiby och har ont överallt.. Jag klagar inte är bara undrande..

Det är dimma och låga moln, varken sommar eller höst.. Solen lär vi inte se mycket av idag..

I går gick jag tvåkilometersrundan på Nytorpet.. Utan att bli  n ä m v ä r t  trött, och utan att få  o n t.. Halleluja..

Det var Agneta, som föreslog promenaden, och det är jag henne evigt tacksam för..

Vädret var superbt och naturen som vanligt omväxlande och vacker:

Agneta hade med sej  Solveig, en ung bostonterrier, som hon passar nån dag då och då..

Vi träffade Albert, en ung softie, och båda hundarna blev genast vänner..

Nu är det så, att  t i k a r  är ranghöga gentemot hanar, och lilla klipska Solveig upptäckte snabbt att hon var tik..

En säkert revolutionerande upptäckt för lilla damen..

Albert, för sin del, upptäckte ungefär samtidigt att  h a n  var hane och gentleman.. En säkert lika revolutionerande upptäckt för gossen.. Alltså lät han Solveig husera med sej ungefär som hon ville..

Helt passiv var han dock inte.. Lilla damens  b a k d e l  väckte hans intresse, och han hade svårt att låta bli att nosa.. Nåt som hon inte verkade ta till sej..

Hundmötet var förtjusande att se för oss tvåbeningar och säkert mycket utvecklande för två unghundar, som upptäckte nåt om världen och om sej själva..

Precis nu dök det här fordonet upp framför min infart, och började böka och slamra:

Bilden är en aning  s u d d i g.. Det beror på att jag tog den genom fönstret, och att det är länge sen  d e t putsades....

En sån  t u r  att jag ställde bilen på allmän parkeringsplats i går.. Jag känner mej riktigt mallig över att jag kom på det.. Om inte, hade jag suttit i säcken hela dan och inte kommit varken ut eller in..

Det är måndag, solen skiner och allt är ganska gott i denna den bästa av världar.. Lägg därtill, att benet inte gör ont längre.. Lägg dessutom till, att jag i fortsättningen ska ta det lite lugnare med ansträngande aktiviteter..

En trevlig vecka önskar jag alla och envar, oavsett om dom går på två eller fyra ben..