Oh, vad jag önskar att ansvariga på datortjosan, dom, som sköter om mina kontakter på apparaten, ville  g e  f a n  i  att ständigt och jämt ändra incheckningsrutinerna.. Dessutom på ett för mej  o b e g r i p l i g t  språk.. Jag kan drabbas av yrsel för mindre..

Snart övergår jag till att skicka meddelande med  b r e v d u v o r..

Men, som det står i Ove Thörnqvists visa från min undom "För dom har väl inget annat för sej, kan man tänka"..

Det ostadiga och varma vädret håller i sej.. Fortsätter det på det här viset kommer trädgårn garanterat att växa igen.. Och då sitter jag här.. Som en annan Törnrosa utan minsta chans att nån prins kommer och befriar mej.. Jag tror jag ka gå ut i garaget och hämta  y x a n..  För säkerhets skull..

Jag var precis ute och fotade den här vackra invandraren .. För att kunna föra över den till bloggen behövde jag knappa runt ett bra tag.. Säkert en förbättring.. Åtminstone för dom som, inte har "nåt annat för sej, kan man tänka"..

Jag funderar ibland (Jo då, det gör jag.. Fast det kostar på).. Just nu blir jag något konfunderad när jag tänker på vår fria vilja.. Den, som vi skattar så högt..

Anledningen är, att jag har hittat ett återkommande program på TV11 som handlar om mänskor, som har förstört sina liv genom ett ständigt, aldrig upphörande  ä t a n d e.. En vikt på 300 kilo är inte ovanligt..

Nu är dom sängligggande, ur stånd att gå och stå, totalt invalidiserade och beroende av sina medmänskors goda vilja..

Ätande.. Hela tiden ätande..

Och så gråter dom och skyller på livets elakhet mot dom.. Att inse att dom har haft sin egen fria vilja att äta sej till döds, vill dom inte inse..

Och så drar jag åt tankerepet ett snäpp till.. Och finner, att  j a g  också hade kunnat ta livet av mej.. Inte med att äta, men med att  r ö k a..

Tack och lov tröttnade jag på den här otäcka vanan.. Och slutade medan tid var.. Fast lätt var det inte, och fortfarande efter drygt 50 år kan jag känna  s u g e t.. Inte ofta, men det  h ä n d e r..

Nåväl.. Var kommer den fria viljan in här.. Jo, jag  v a l d e  att börja röka, och  d e t  var inte så lätt att lära sej, minsann..

Och jag  v a l d e  att sluta också, och  d e t  var ännu svårare, minsann..

Fast, det är klart.. Väger man lite drygt 300 kilo och är sängliggande som en enda stor svällande fettklump och plågas av en ständig glupande hunger, är det inte så lätt att börja äta lite mindre och röra sej lite mer..

Och förresten.. Vad ska man göra med allt  s k i n n  som blir över om man mot förmodan lyckas att gå ner till normala proportioner..

Det går kanske att garva det och använda som soffklädsel.. Usch..

Annandag Missommar finns väl inte.. Det skulle i så fall vara den här trista dagen.. Puh..

Puh en gång till.. För vädet, som påminner om en våtvärmande  f i l t.. Det skulle inte förvåna mej och det blir åskväder idag  i g e n.. Det åskade nämligen både i går och i förgår.. Åskade och  r e g n a d e.. 

Själv sitter jag självvalt isolerad på fjärde dagen, men vad jag vet har jag inte fått nån corona.. Men minde frisk är jag..

Det ruggiga med influensan är faktiskt, att man kan ha den  u t a n  att märka det.. En del märker det inte och andra dör.. Jag kan undra om man  m ä r k e r   när man dör.. Frågan är kanske  inte så enfaldig som den verkar.. Om man tänker efter.. Tja..

Mänskor är allt bra snälla.. Mina grannar kom in med missommarmat, sill och nypärer och jordgubbar till mej.. Och Agneta kom med en stor bit tårta.. Nån nöd har det således inte gått på mej..

För många år sen fick jag nåra liljor av en, numera avliden, väninna.. 

Visst är dom vackra.. Jag  t r o r  dom heter dagliljor.. Dom är tämligen   f e r t i l a,  så jag får hålla efter dom en smula..

Det regnar.. En fint strilregn, som gör gott på växtligheten, och det är missommardan i Nådens år 2020..

I natt gjorde det allt annat än strilade.. Åska och slagregn var det som kom, och min fina, troligen spireaväxt, inledde sin viloperiod:

Det är som om mänskligheten  o c k s å  inlett sina sommarvila.. Det gör den varje år på just missommardan..

"En löpare från Getapulien/ Den må ni tro var en kuli´en/ På missommardan/ Han sprang genom stan/ Och ropade "Nu ärdet jul igen"...

Var den här missommarlimericken kommer ifrån vet jag inte..S å  mycket vet jag dock, att det inte är jag, som har totat ihop den..

Därmed ber jag att få återgå till min självpåtagna karantän.. Jag har nämligen varit förkyld och haft feber nåra dar..

H a d e  det varit coronan som slagit till hade jag väl varit riktigt dålig vid det här laget..

Jag tar dock det säkra före det osäkra och låser in mej.. Åtminstone ett par dar till..

Det mullrar och mörknar på ute.. Givetvis.. Det är ju  m i s s o m m a r a f t o n..

Hur välkommet än regnet blir, skulle det väl kunna vänta ytterligare nåra dar..

Nu ska jag berätta  v a r f ö r  jag tycker så:

Den här fantastiska växten (Det säjs att det är en spirea) hittade jag i grannens rabatt för 32 år sen.. Då var den ungefär av en  f i n g e r b o r g s  storlek..

Jag räddade den undan lukjärnet och påtade ner den under mitt österfönster..

I alla år den har bott hos mej har det kommit slagregn när den varit som vackrast, och hela härligheten har lagt sej till vila på uppfarten.. 

Jag har alltid försökt ruska av den vattnet, men skadan har ofta varit oreparerbar.. Tja..

"Shit happens" som amerikanerna så vackert säjer.. Nu ska jag berätta om hur shit happened hemma hos mej häromkvällen..

Jag kände mej varm och svettig och tänkte jag skulle fräscha upp lilla fejset med lite ansiktsvatten..

Fram med en bomullstuss som jag dränkte in.. Rikligen.. 

Och så började jag gnugga.. 

Märkligt vad det var  s t a r k t,  och vad det luktade konstigt.. Kamfer liksom.. Så starkt var det att det började svida i ögonen.. 

D å  tog jag en koll på flaskan.. Herregud, det var  l i n i m e n t.. 

Kallt vatten i  m a s s o r  på olyckan.. Det varkar ha hjälpt, för allt skinn sitter fortfarande kvar..

Det gäller att ha ögonen med sej.. Tillåmed hemma i badrummet..

Precis nu tog jag den här vackra bilden av en New Dawn-knopp.. 

(Om nån skulle undra varför jag konsekvent stavar innevarande helg  f e l,  så är det för det  r o a r  mej att göra så)..

Tack Göran, för din bläckfiskfundering.. Tänk om det blir såhär..

Efter oändliga tidsrymder ligger jorden åter "öde och tom och mörker är över djupen".. Och där nere lever bläckfiskarna sedan länge, länge.. Nån slags organiserat liv har dom knappast.. Ändå är det dom som är den härskande klassen..

En vacker dag (eller natt, välj själv) är det  e n  bläckfisk som får en idé.. Varför inte kravla upp på torra land, som då knappast består av annat än kala klippor och en och annan grästova..

Sagt och gjort, och så är den gamla, gamla historien igång på nytt.. Tänk om det är så det gått till.. Gång på gång..

Tillbaka till verkligheten...

Igår förmiddag kände jag mej lite krasslig.. Hjälp.. Nu är det coronafärdigt, tänkte jag och råkade  n ä s t a n  i  panik.. Jag vill ju så gärna leva lite till, och vem vill inte det.. Falskt alarm, tack och lov och nu är allt som förut igen..

Som jag berättat har jag en lång och ofta avbruten relation till countrymusik.. Hank Williams är väl den jag egentligen uppskattar.. Hank, och i viss mån George Jones..

Häromdan fick jag händelsevis fram en alldeles hjärtslitande låt med Hank, "Cool Water", där han sjunger med  en gammal mans röst om sitt sökande efter kallt, klart vatten..

Låten måste ha spelats in strax innan han dog.. Nåt annat är inte möjligt.. Han blev 29, Hank, och det var inte vatten, som tog kål på honom..

Det var sorgeliga saker detta.. Dock, det händer trevliga saker också.. Idag kommer  S k o r p a n:

Liten hund.. Närmast förnärmad.. Låt bli att fota mej..

Ånäe.. Bedrövelsen slog till direkt..

Kantklipparen tystnade pang, bom bara.. Och jag som skulle göra så mycket och få så fint..

Jag tog mej en funderare.. Det kanske behövdes  o l j a.. På med en rejäl dos.. Fortfarande totalt död..

Den kanske behövde  l a d d a s.. In och i med pluggen..

Ut och räfsade gräs en timme.. Ungefär vad min avlånga kropp tål..

In och kollade apparaten.. Den  b l i n k a d e  iallafall.. Men svarade inte på mina tryckningar.. Lika död som tidigare..

Så gav sej min minimala tekniska begåvning till känna.. Ut med pluggen, tryck in reglagen och si.. d å  började den tugga..

Nu får jag vila nån timme och apparaten stå och ladda.. Sen så.. jäklar i min lilla låda ska här   a r b e t a s.

I förlängningen av det här arbetet ligger rensning av rabatter.. Min trädgård  h a r  potential, det hänger bara på om jag ska hinna och orka utveckla densamma.. 

Det är mycket nu.. Trädgården och pianoträning.. Jag vill inte kalla det  s p e l  ännu.. Inte på  l ä n g e   än.. Men vänta bara..

Vänta får spelandet göra lite till.. Inte så att jag inte håller på och övar, nädå, men trädgården måste prioriteras..

Risken är annars att den blir urskog en gång till.. Förra gången var på 80-talet.. Den gången var den ogenomtränglig..

Tänk, att nåra vildblommor och en bortglömd jordhög kan bilda nåt så vackert..

Halleluja.. Nu lägger gubbarna sista handen vid gatan utanför mitt, den, som i långa tider mest liknat en schweizerost..

Bilden kanske inte är nåt vidare, men jag kunde ju inte gå fram till killarna och be dom smila upp sej inför kameran..

För nåra år sen köpte jagden här mackapären.. Men hur det var använde jag den knappast.. Jag tyckte ärligt talat att den var kuslig.. Att den lätt skulle kunna klippa av mej fingrarna förespeglade mej i ett förvirrat ögonblick.. I många förvirrade ögonblick..

Mackapären las till handlingarna, men häromdan kom jag att tänka på den.. Jag skulle  k a n s k e  ta fram den igen..

Jodå, den hittades lätt. men  s l a d d e n  till två hål i väggen gick inte att finna.. Alltså las den i malpåse igen..

Men, under över alla under, sladden hittades av en slump.. Snyggt förpackad för att jag skulle komma ihåg var den var..

Tja sånt händer.. 

Nu är jag inte rädd för apparaten längre, och i går använde jag den flitigt på gräsmattan mot vägen.. Du milde så fint det blev:

Idag fortsätter arbetet, och  d e t  kommer att ta tid.. Så småningom kommer mina gläsmattor att bli  j ä t t e f i n a  och det utan klippångest.. Nu sköter jag kanterna med klippdonet.. Halleluja.. (Jag hoppas glädjeyttringen halleluja inte uppfattas som hädelse.. Det är inte meningen)..

Det är måndag och jag har ätit alldeles för mycket till frukost: två smörgåsar och ett ägg: Nu går jag och hoppas, att jag inte ska få ont i magen.. Jag får nämligen det allt som oftast.. Framför allt när jag äter lite för mycket..

Jag har faktiskt anmält mej till vårdcentralen i dag.. Jag vill gärna ha utrett varför magen gör så ont emellanåt.. Som nån slags  ovälkommen  d e s s e r t  efter en god måltid..Liksom..

Äntligen har jag rensat klart infarterna.. Även dom allra minsta ogräsen har jag petat upp.. Nu ska väl infarterna hålla sej snygga.. (Inloppen, som min sjöfarande morbror sa en gång).. Åtminstone över missommar..

Ogräs.. Hur vackert det än var fick det inte stå kvar.. Fast.. det skar i hjärtat när jag drog upp det..