Att följa en katts utveckling från skräckslaget hittebarn till modig och självsäker vuxenkatt har varit helt fantastiskt..

Nu har ytterligare ett steg mot vuxenlivet tagits.. 

Vid tretiden i morse vaknade jag och behövde gå på toa.. Herr Rönnerdahl sov då gott i min säng.. 

När jag kom tillbaka hade han försvunnit.. Vart vet jag inte, men vid sjutiden (!) vaknade jag av att han rasslade in genom kattluckan..

Hade han  f å n g a t  nåt hade han iallafall den goda smaken att inte ta in det till mej..

Nu har han till fulllo lärt sej att utnyttja sin egna ingång.. (En sån tur att jag hade vett att skaffa en sådan).. Han kommer och går oberoende av mej.. Han är tuff och självsäker, vilket är  b r a,  för jag är helt övertygad om att han kommer att överleva mej.. Kan han då stå på egna potenta tassar har han all anledning att kunna klara sej i kattlivets hårda verklighet.. 

Ändå kommer jag att lägga undan pengar och papper på att han är chipsad och kastrerad så antingen nån granne eller ett syskonbarn kan bestämma vad som ska göras med missen..

Hur glad jag än är över hans förmåga att börja kunna stå på egna tassar så känns det  v ä l d i g t  gott när han hoppar upp i knät på mej och vräker ut sej med kunglig självklarhet.. Och spinner så det dånar..

Den tiden är förbi när missen satt och trånade vid kattluckan utan att begripa sej på den.. Nu behärskar han den suveränt..