I går kväll, när jag satt på min framsida och mallade mej över hur fin trädgårn är, nyklippt och vacker..Ja, det är inte jag som klipper.. Att hyra bort den ångesten kostar jag på mej..

Jo, när jag satt där och pöste, kom en rockflicka, tja så  u n g  var hos inte, marscherande på gatan.. Jag sa "hej", och det gjorde hon också.. Och sedan hade vi ett långt samtal..

H o n  förklarade för mej, det hon kände, var rockens innersta väsen, och det var nåt helt annat än jag inbillat mej...

Nu är det nog så, precis som i allt annat, att var och en har sin egen tolkning av företeelser.. H e n n e s  var ytterst intressant, och vi skildes som vänner.. Jag kände mej berikad och hade fått nåt att tänka på..

Hon ansåg, att när man står tillsammans med andra och skriker ut sin aggression (kanske förtjusning också, vad vet jag) sker en rening och förlösning, och man går hem fylld av positiva känslor, kärlek tillåmed..

Den här insikten fordar en blomma:

Vild och på nåt sätt tröstgivande.. Ogräs och skönhet samtidigt.. Precis som rockmusiken.. Om jag fattat rätt..