För flera år sen fick jag en liten  p i o n r o t,  en sån där gammaldags som kallas bondros, av Agneta.. 

Roten skulle grävas ner djupt, fick jag veta.. Och jag till att gräva.. Jag grävde och grävde och det blev ett tämligen djupt hål.. 

Två små hundar stod på kanten och glodde intresserat.. "Är det långt kvar til Australien, tror du?" sa dom och lyfte såväl öron som svans..

Jag tänker på den dagen varje gång pionen blommar, och jag minns mina små hundar och tänker på hur mycken glädje dom gav mej..

Rocken rullar nu in på sista varvet.. Rockfolket har haft tur med vädret.. Väl unt, säjer jag..

Första smultronet moget:

Så glad jag blev och så gott det smakade.. Häpp..