I går kväll, missommarafton, satt jag och kände mej en aning melankolisk.. Mitt enda sällskap var Jane Austen, och, ärligt talat, även om hon skrev bra berättelser, är hon inte mycket att ha som sällskap en missommarafton..

Jag satt och mindes  missommaraftnar från förr.. Då brukade vi umgås och ha trevligt, sjunga, äta och skratta.. Av alla oss, som brukade träffas, är det bara jag och en grannfru kvar.. Och hon bor inte här längre.. 

Nåja.. Gilla läget är det enda man kan göra, och jag hade precis accepterat det, när det knackade på dörren.. Där stod min undebara grannfru, Chathrin, och med sej hade hon sill och jordgubbar.. Tänk, att det finns så omtänksamma mänskor..

Genast blev livet betydligt lättare.. Tillåmed Jane kändes som en kompis..

Sillen sparade jag till idag (den räcker till i morron också) men  j o r d g u b b a r n a  dom gick åt under kvällens lopp..

Eftersom jag inte är på god fot med nytagna kamerabilder längre, letar jag upp en från förra missommaren:

För fem år sen var det inte så roligt här.. Jag hade precis kommit hem från lasarettet efter att fått mitt ena lårben hopklistrat:

Rollator var vad som gällde.. Då och flera veckor framöver.. 

Ja jäklar, så mycket bättre jag har det nu än då.. Slut på självmedömkan och smågnöl.. Hade det inte regnat hade jag tagit en promenad i rena glädjen över att ha två fungerande ben..