Det var en tid när jag hade god morron-och förmiddagssömn.. Jag kunde tillåmed sova ända fram till middag..

Nånstans under resans gång försvann den egenskapen..

Till min stora förargelse vaknar jag numera redan vid femtiden.. Jag är för vaken för att sova vidare, och för trött för att stiga upp.. Är det detta som kallas  p e r s o n l i g h e t s k l y v n i n g.. (Det finare ordet kan jag inte stava till, och ids inte slå upp)..

Det är sommar, sol och vindstilla.. I eftermiddag måste jag klippa gräset.. Jag går inte ut nu eftersom jag har en kär liten gäst här:

Han har precis kommit, och jag vill inte lämna honom ensam det första jag gör.. Gräset får således växa nåra timmar till..

Jag har ett märkligt förhållande till mitt gräs.. Växer det  i n t e,  gnäller jag för det, och växer det så det knakar är inte det heller bra..

Jag vill minnas, att det var Horatius, som prisade den "gyllene medelvägen".. Att mitt gräs skulle känna till  h o n o m  är inte att begära.. Det är knappt  jag  gör det själv..

I morron kommer mitt piano.. En god vän, som är kantor, har erbjudit mej att låna lämpliga läroböcker av henne..

Jag är väldigt sugen på att sätta igång.. Men först ska det stämmas.. Gitarren stämde jag själv mellan låtarna..