Jag var på en visstund i Ysane i eftermiddag.. "Så länge skutan kan gå", en hyllning till Evert Taube.. 

Det var så roligt att även vi i pubiken fick sjunga med i alla dom kända sångerna om Fritiof och Rönnerdahl och dom andra.. 

Jag kände mej rörd och smått sorgsen till sinnes, för jag satt och mindes.. Alla dom sjungträffar vi hade här i Norje i mitt eller min systers hem..

Där var Helge med dragspelet och Frank med gitarren, och vi kunde alla visorna och sjöng med av hjärtans lust..

En gång sjöng Frank "Kung Erik leker på luta" och då grät både jag och min syster, för vi mindes vår farfar, som brukade sjunga  den visan.. Jag tror att det var den enda han kom ihåg..

Han var naurlig tenor, och allt eftersom visan framskred klev han högre och högre på tonstegen.. Tvärt om vad andra inte heller så tonsäkra gör.. Dom sjunker, men inte farfar.. 

Min syster och jag grät och grät, men det var goda tårar..

Idag var jag nära dom goda tårarna igen, för av alla oss, som träffades och sjöng, är det bara jag och Berit kvar.. Och hon bor inte här längre.. Således bara jag..

Men, som det så vackert står i Bibeln, allt har sin tid.. Så även sång.. Fast ibland,som idag, lever dom gamla visorna upp igen, och det känns härligt och nostalgiskt att få sjunga med.. 

Så synd det är att visskatten håller på att försvinna.. Jag skulle tro att det är ytterst få av den yngre generationen som minns dom..