Äntligen.. Igår eftermiddag kom vi till skogen..

Matte hystade in oss i bilen och for till Stiby.. Det blåste och duggregnade, men det gjorde  i n g e n t i n g..  Allt var bara så härligt..

Precis när vi kommit ur bilen kom det en man med en stor vit hund.. Matte kopplade lilla argbiggan, men jag fick vara lös.. Jag och den stora hunden hälsade vänligt på varandra.. Lilla mor sa fula ord och drog i kopplet..

Lite senare mötte vi en äldre man med två hundar, en stor och en liten.. Då var både jag och lilla mor kopplade.. Givetvis vrålade vi av hjärtans lust båda två..

Den äldre mannen bullrade nåt om att "det är så det ska va", och så såg han så vänlig och förnöjd ut, att matte alldeles smälte..

--En del gamla gubbar är då för sköna, mumlade hon och sken som solen..

Hon sa det tyst, för, som hon förklarade för oss, det är onödigt att kalla nån "gammal gubbe" så han hör det, och det är inte alldeles nödvändigt att högt och tydligt kalla nån för "skön" heller.

--Betyder det, att du är skenhelig, matte.. Det var nåt nytt.. Skenhelig har vi inte förstått att matte är..

--Bara när det är av behovet, vovvarna.. Bara då..

Hur stort behovet än är av att gå till skogen idag kommer vi inte dit.. Det har tagit till att blåsa småspik igen.. Regnar gör det också..

Matte har hämtat upp en stor hög med tvätt som hon ska stryka..

--Är det  r o l i g t  att stryka tvätt, matte.. Hundarna är lite nyfikna på tvättstrykandet.. Vi har aldrig kunnat klura ut vad det egentligen handlar om eftersom det sker utanför vårt synfält..

--Roligt.. Nä, inte speciellt.. Men nödvändigt i bland, vovvarna..