Det här inlägget gör jag, Kerstin, bara för att träna.. Den här hanteringen är ännu så ny för mej, att jag känner mej osäker och lite nervös.. Samtidigt blir jag.. tjohoo.. v ä l d i g t  glad när jag lyckas.. Som jag gjorde nu.

Bilden föreställer som synes vovvvarna.. Det är Hallon, som står bakerst..

--Matte, du kan väl låta mej berätta om det som hände igår.. Du vet det där som gjorde att du tyckte så synd om dej..

--Mjaa.. Matte drar på det.. Hon menar väl, att synd-om-tyck-episoden är förbi och inte så mycket att orda om längre..

--Det tyckte du inte igår.. Du  f o t a d e  ju tillåmed nästan alltihop..

Det var så här:

Matte tänkte sej att skära en gurka och lägga ner i ättika och socker.. Hon gör det emellanåt.. H o n  tycker det är väldigt gott med sån här gurka.. Vi, små hundar, är väl av en helt annan uppfattning..

Nu är det så, att matte köpte en slags skärapparat, mandolin kallas det visst, på marknaden för ett par år sen.. En enda gång har hon använt den och då skar hon sej nåt förskräckligt..

Igår tog hon fram den.. Med största respekt.. Och började skära..

Det gick som en dans.. Gurkskivorna trillade jämna, tunna och fina ner i sin skål..

--Jaha, sa matte.. Nu får jag sluta  i n n a n  jag skär mej igen..

Hon hade knappt sagt det så ..  skar hon av halva tumblomman..

Det är mycket blod i en tumblomma.. Och inte slutar det rinna heller i första taget..

Matte fick faktiskt åka in till vårdcentralen och bli omlagd..

--Nähä, sa matte.. Aldrig mer ska jag skära mej på den här manicken, sa hon, och gick ut och slängde den i soptunnan..

Turligt nog var det sophämtardag, så det dröjde inte länge förrän "manicken" fick åka ut på sin sista färd..

Vovvarna drog en suck av lättnad.. Nu kommer inte matte att skära sej på  m a n d o l i n e n  en gång till.. Iallafall..

Tittar man till höger på bilden kan man se att vår forsythia håller på att slå ut.. Den var med det första matte och hennes mänska planterade i trädgården.. Så den är gammal..

--Ska du vara i trädgården idag, matte.. Hundarna hoppas att svaret ska bli nekande.. Så vi kan hoppas på att komma till skogen i stället..

--Njaä.. Matte drar på det.. Och så tittar hon sorgset på sin bandagerade tumme, suckar och säjer, att det dröjer nog ett tag innan hon kan vara i trädgården igen..