För  m i n s t  arton år sen, kanske mer, fick matte en mårbackapelargon av sin moster..

Den här pelargonen var ättling till en  a n n a n  mårbacka, fastän ändå  s a m m a,  som moster L. fått av en väninna, som, nån gång på sextitalet, i sin tur, fått den av en väninna, som hette fru Jönsson..

Alla dom här damerna är döda.. Moster L. för sju år sen.. Hon blev 94..

Följaktligen har pelargonen alltid kallats  "fru Jönsson"..

Det sista året har  v å r  fru Jönsson varit lite skraltig.. Så matte beslöt att förnya henne..

Här vilar fru Jönsson i frid på komposten..

Sticklingar från fru Jönsson.. Återväxten är räddad, menar matte, som inget högre önskar (iallafall när det gäller växter)  än att damen ifråga ska frodas och leva i åtskilliga år till..

--Det är sånt, som Antikrundan kallar proveniens, säjer matte,, och håller tummarna för fru Jönsson..

Säjas kan, att det är måndag.. Solen skiner och värmen börjar stiga.. Ingen utsikt till skogspromenad i dag heller.. Snart har vi, små hundar,  g l ö m t  hur det  ä r  att springa lösa i skogen..

Risken med att aldrig få springa lösa är, att vi kommer att bli feta och lata.. ,

--V i l l  du det, matte.. Att vi ska bli feta och lata..

--Hellre det än  o r m b i t n a,  blir mattes svar.. Och så blir hon alldeles  b l e k  om nosen..