--Jag  u n d r a r  vad dimma är, säjer hunden och tittar förundrat ut genom fönstret.

Där ute syns absolut ingenting utom en slags ludd.. Ogenomsynligt ludd.. H ö g s t  märkvärdigt..

--Dimma, det är ett slags  v a t t e n , förklarar matte. Lite tankspritt sådär..

Nä men,  n u  är väl matte ändå ute och cyklar..

Vatten  r i n n e r  och regnar ner och vatten  d r i c k e r  man och vattar blommor med.. Och  s i m m a r  i. Vatten ligger inte och svävar i luften..

--Nä du, matte.. Det där har du allt fått om bakfoten..  Om  b å d a  bakfötterna skulle jag vilja säja..

För en gångs skull känner hunden att han har övertaget.. Dimma=vatten.. Fnys..

--Kom lilla raring, säjer matte.. Och så går vi ut i dimman.. Vi har inte varit ute så värst länge förrän hunden börjar känna sej tämligen våt.. Matte också..

--Det här kallas  å s k å d l i g  undervisning, säjer matte och ser lite vemodig ut..

--Sånt har jag ägnat mej åt under många år..

Jaha, dimma  v a r  vatten trots allt.. Hunden har lärt sej nåt och matte har fått ägna sej åt åskådlig undervisning..Och dessutom har hon fått en nostalgikick..

Alla är således nöjda i denna den bästa av världar..