Matte satt med mej i  den ena gamla slitna skinnstolen och knappade lite slött på fjärrkontrollen.. Lilla mor hade parkerat sej  i den andra.. Allt var således precis som det brukar..

Rätt som det var fick matte in ett program om  h u n d a r.. Där visades hur duktiga och kloka och allmänt fantastiska vi hundar är.. Användbara, liksom.. På massor av områden..

--Jaha, sa matte fundersamt, jag ska kanske sätta igång och träna upp er, små möss.. Gräva och kratta i trädgårn vore väl en bra början.. Det faller sej ju ganska naturligt för er med den sortens arbete..

--Det allra bästa vore väl förstås om ni kunde lära er att hålla mun när vi ska gå ut.. Och när vi träffar andra hundar på våra rundor.. Men hur  d e t  ska gå till kan jag inte fundera ut..

När vi ska gå ut händer nämligen följande:

Mycket väluppfostrat sitter vi på trappan och väntar på att matte ska låsa dörren.. När det är klart säjer hon "var så god",  och då  s t ö r t a r  vi ner på trädgårdsgången och börjar  v r å l s k ä l l a..

Varför vi gör så, kan matte inte förstå.. Ärligt talat begriper inte jag det heller..

Lilla mor, som var den som började med dom här konserterna, är väl den, som skulle kunna tala om  v a r f ö r.. Men det gör hon inte.. Hon är så illande nöjd med att få igång mej..

Att hon förargar matte dessutom tycks inte bekomma henne den minsta..

Matte kom hem från frissan Felicia precis så glad och lycklig som jag trott hon skulle bli.. Och så var spegeldansen igång.. Vovvarna gladdes med henne.. Men inte såg vi nån skillnad.. Hon såg  p r e c i s  likadan ut som innan hon åkte iväg..

Tja, det är kanske inte bara  h u n d a r  som är fantastiska.. För nog är det fantastiskt att kunna glädja sej åt så minimala skillnader att dom inte ens syns..