Jag skrek rakt ut.. Aldrig har jag blivit så rädd.. Men allt löste sej.. Tack vare mina pinnsmala armar..

Det var så här:

Jag hade lite avfall att lämna på tippen.. Bland annat min gamla nattlampa..

Elektriska manicker ska dumpas i en särskild behållare, och laglydig som jag är letade jag redan på en sådan.. Den var  s t o r  och fylld till randen.. Jag fick  nästan stå på tå för att nå upp..

När jag slängde lampan följde  n y c k l a r n a  med..

Jag hörde hur det rasslade till bland skräpet.. 

Hur det var lyckades jag få syn på nycklarna.. Och sen krånglade jag ner en lång, smal arm och fick tag i dom..

Tack, gode Gud.. Lättnaden efter chocken fick mej nästan att kräkas..

På studs bestämde jag, att fortsättningsvis aldrig bära omkring nycklarna i handen.. Aldrig någonsin mer..

Det här är den enda nyckel till bilen jag  h a r.. Hade en till, men den snedklämde jag i bildörren första månaden jag hade den..

Den stora nyckeln går till hemmet, och vart den lilla går har jag glömt..