Ibland trycker jag på en rubrik, som kallas "slumpa blogg", och där finner jag att väldigt många skriver om sina sjukdomar.. Andra ventilerar dagens mödor, och andra ytterligare skäller och är arga.. Svär och missfirmar..

Detta med  s j u k d o m a r  är nog den vanligaste orsaken till att man bloggar.. Ofta är man dessutom  m i s s n ö j d  med den hjälp (eller  i n t e  hjälp) man erbjuds.. 

Jag har aldrig begripit varför man säjer, att vården inte klarar av sitt uppdrag, men med så mycket krankhet, som redovisas i bloggar, kan jag förstå att man inte hinner med.. 

Personligen har jag bara gott att säja om den behandling och den vård jag fick i somras när jag bröt benet.. Vård både på sjukhuset och sedan hemma..

Nästa månad har jag fått tid för att röntga den dåliga fot, som jag dragits med i flera år, och som har blivit sämre efter operationen av lårbenshalsen..

Hur detta kan hänga ihop kan jag  i n t e  begripa..

Då, när fotskadan var färsk, blev jag erbjuden operation, men med två glada hundar och ingen mer än jag i huset, och med lång konvalescenstid, ansåg jag mej inte kunna tacka ja..

Ända tills nu jag jag använt foten nästan obehindrat.. Men nu har den börjat illfänas..

Okej, om det inte går att göra nåt åt foten (Jag höll på att skriva "tassen") får jag väl linka för resten av livet.. Det får jag stå ut med.. 

Dansa  t a n g o  lär jag dock aldrig lära mej..

I natt (läs i morse) drömde jag en myllrande och färgrik dröm om att jag var ute på en  hembygdsfest och letade efter nån slags  t ä v l i n g s p l a t s.. Jag skulle tävla i nåt, men jag hittade aldrig fram.. 

Istället vaknade jag och fann att klockan var  n i o.. 

Just nu kommer sopbilen bullrandes.. Det behöver jag inte  bry mej om.. Mina nya, skinande tunnor står ute vid gatan.. Sopåkaren kan välja vilken hen vill.. Dom är nästan tomma båda två..