Nu ska jag berätta vad som hände den här dagen, eller rättare natten efter den här dagen, för 64 år sen.. Det var så här:

Jag satt på Karlshamns Allehanda och läste korrektur till midnatt.. Det var mitt första jobb och jag hade tagit studenten (avlagt  m o g e n h e t s e x a m e n  som det hette på den tiden) våren innan..

Precis klockan 12 kom min dåvarande pojkvän (fast så hette det inte då.. Kavaljer snarare) och hämtade mej i sin PV.. Sen åkte vi bort till torget och där förlovade vi oss.. Och så blev han min fästman.. Och jag, jag, blev fästmö..

Firade gjorde vi i korvkiosken med var sin grillad med bröd och mycket senap.. Ett synnerligen enkelt förlovningskalas.. Det föll oss aldrig in att fira på nåt storslaget sätt..

"..Och så levde de lyckliga ialla sina dagar".. Ja, faktiskt, fast det blev inte så länge.. Min man dog av hjärtinfarkt på väg till akuten bara var 57 år gammal.. Det var jag som körde, och det var den svåraste bilfärd jag någonsin gjort.. Skrämmande var det inte, bara sorgligt..

Och nu har det gått 38 år sen den förfärliga kvällen och jag är gammal, har passerat åttiostrecket, nåt jag inte fattat än.. Min man hade närmat sej dom hundra.. Han var äldre än jag.. 

"Ålder är bara en siffra" flöjtar en del gamlingar och kämpar på för att dra ut på ungdomen in till det absurda..

Jag håller  i n t e  med.. Man måste acceptera sin ålder likaväl som man måste acceptera den man  ä r.. Försoning kan man kalla det, och inte är det lätt.. Och inte är det speciellt kul heller.. Man nödvändigt..

Och grönare för varje dag det blir det, men  k a l l t  är det.. Och  b l å s i g t..

Idag ska jag  i n t e  visa nån bild på herr Rönnerdahl.. (Fniss)..