--Plantan blir ju mindre och mindre, matte.. Den kanske kryper ner i jorden igen.. Det är ungefär vad vovvarna  hoppas..

Vi kan inte begripa varför matte envisas med att ha en totalt obekant växt på köksbänken.. Misstanken om att den är nån slags köttätare kan vi inte släppa..

Matte kliar sej i permanentlockarna och ser förbryllad ut.. Även  k r u k a n  verkar bli mindre..

En fasans tanke slår vovvarna:

--Tänk om  v i  också börjar krympa.. Vilket lätt byte vi skulle bli för diverse katter och kråkor.. Vovvarna ryser och kryper tätt tillsammans..

--Och förresten,  d u,  matte,  h a r  redan krympt åtskilliga centimeter.. Numer räcker du inte upp till översta hyllan i köksskåpet.. Du måste stå på en  s t o l  för att nå upp..

Vovvarna darrar.. Världen, som nyss var så varm och vänlig, verkar ha krympt den också-..Och blivit liten, kall och fientlig..

Matte ser ett ögonblick rädd ut hon också, men så slår hon bort hundarnas skräckfantasier med en grimas..

--Äsch, säjer hon.. Att bilderna ser mindre ut beror på  p e r s p e k t i v e t,  som jag lärde vovvarna om för nåra veckor sen, och att  j a g  blivit lite kortare i rocken beror på att diskerna i ryggen inte är lika spänstiga längre..

--Det har med stigande  å l d e r  att göra, säjer hon bestämt..

Vovvarna tackar för lektionen och snor in i vardagsrummet  där  s o f f a n  finns.. Den där möbeln vi  i n t e  får ligga i.. Tja..

Det blåser idag.. Det blåser utav bara den.. Närapå  s t o r m  är det.. Inte kommer vi till skogen i den här blåsten.. Matte är rädd att nåt träd ska ramla ner på oss..

--Den tiden är förbi när jag drog till skogs även i den värsta blåst, säjer hon.. Jag har blivit förståndigare med tiden, säjer hon..

--Ja, liksom lite kortare, tillägger vovvarna, och snor ihop sej till en liten förmiddagslur.. I dom tillåtna stolarna..