Dagarna är väldigt händelselösa nu när vintern kommit tillbaka med snö (lite grann) och halka. Promenaderna blir så korta som det bara går. Bara ut, göra vad som göras ska och så in igen.  J a g   skulle nog kunna springa omkring på isfläckarna och kanorna eftersom jag har naturligt broddade tassar. För matte är det värre. Hon får  h a s a   sej fram för hon är livrädd att dimpa. Det är hon ganska bra på min matte, att dimpa alltså. Det har hon alltid varit. När andra barn sprang omkring och hoppade och klättrade så damp matte.. Hela barndomen linkade hon omkring med vrickade fotleder och sönderslagna knän.. Det är kanske inte så konstigt att hon aldrig gillade gympa. Utebli tordes hon inte förrän hon kom upp i ringarna.. D å  skolkade hon så ofta det bara gick!!

Matte går och väntar på nåt hon kallar  v å r d a g j ä m n i n g e n .. Då ska dagen ha hunnit ikapp natten och tillvaron bli ljusare och lättare. Det är i alla fall vad matte tror.. Och lilla Hallon vill gärna tro som hon..

Igår träffade jag för övrigt Busan, och  h o n  var lika vänlig som vanligt och strök sej mor mej och jamade. Det är märkligt att en så liten katt som Busan har en sån hisklig basröst.. När hon öppnar sitt lilla gap och jamar så kan man tro att det är en stor huligankatt som" låter upp sin stämma"...

D o m  (huligankatterna) har hittills haft vett att undvika lilla Hallons kvarter.. Men  b e r e d d  på att dom ska komma är jag!!