--Ja men då kan du komma och äta frukost hos mej, sa matte i telefonen till Agneta i går kväll..

Agneta hade nämligen ett ärende hit till Norje i dag på morronen..

--Är du säker på att du  h a r  mat hemma, matte.. Hundarna började känna sej oroliga.. Inte för att vi bryr oss så mycket om att  m ä n s k o r n a  får nåt att äta.. V i  bekymrar oss mest om att dom kanske äter upp  v å r  mat..

--Tja, sa matte.. N å t  ska jag väl kunna få ihop.. Och så får vi äta vad vi har och sjunga det vi kan..

Just den här sista meningen säjer matte ofta.. Det var hennes mormors sista ord i livet..

--Nu ska jag gå och handla, sa hon.. När jag kommer tillbaka ska jag laga middag och sen så  "får vi äta vad vi har och sjunga det vi kan"..

Sa hon och tog korgen på armen och gick.. Och hittades  slagrörd i ett dike..  Hon dog strax efter.. 

Hon blev inte så gammal, mattes mormor.. Hon levde sitt liv under de fattiga åren, när det var knappt om både arbete och mat.. Sex levande barn fick hon och hennes Kalle .. Trevliga barn.. Duktiga också.. Det gick dom väl i livet.. Ingen av dom finns kvar.. Hade de levat hade de varit över hundra allihop..

Matte var bara två år när hennes mormor dog.. Hon  t r o r  sej minnas kanten på mormors förkläde.. Den var ljusblå och prickig.. Minne och minne.. En  g l i m t  av ett minne bara.. Men det skulle nog kunna stämma eftersom mattes näsa måste varit i höjd med mormors förklädeskant..

Hur gick det då med frukosten.. Fick matte ihop nåt..

Jo då.. Hon hade lite bacon och nåra ägg.. Bröd och smör och marmelad också.. Kaffe lagade hon till också, så nog blev damerna mätta och belåtna.. Lite tallriksslick blev det också för oss två små hundar..

I natt har det regnat.. Tydligen mycket eftersom det var stora pölar på gatan.. Egentligen var det meningen att matte och hundarna och Agneta skulle gå till skogen efter frukosten, men vi tyckte nog att det var lite för vått och ruggigt att ge sej ut i höstmörkret..

Alltså stannade vi kvar hemma och  v i l a d e  oss i stället..