--Nämen.. sa både hunden och matte när vi kom ut på trappan i morse..

Det var så här:

I går eftermiddag plockade matte fram det hon antog vara dom sista resterna av ett lyktljus..

Och så tände hon och tänkte, att den här lilla ljusstumpen ska få brinna ut:

Den brann  f o r t f a r a n d e  när vi gick ut för två timmar sen, och den brinner ännu:

--Vad lär vi oss av detta, frågade matte i bästa lärarstil..

--Jo, svarade hon, att man inte ska hålla på och tända och släcka tjockljus.. Låt dom brinna, så varar dom längre, sa hon.. Och såg smått mallig ut.. Som om hon kommit på nåt alldeles genialiskt..

Och det kanske hon  h a d e..

Det är fortfarande nästan sommar.. Hoppas matte inser det och tar med mej till skogen i dag också..

Min mänska var på ett riktigt gammeldags kaffekalas i går eftermiddag..

Hon hade haft så trevligt, sa hon..

Visserligen tog hon fel på tiden och kom en timme för tidigt, men hon var välkommen ändå..

L i t e  genant tyckte hon det var, men inte så genant som den gången hon kom en hel  v e c k a  för tidigt till ett annat kalas..

--Ä r  du egentligen fullt klok, matte.. Lilla hunden känner sej skamsen å sin mänskas vägnar..

--Tja, vem är väl  j a g  att svara på den frågan..