Efter två mörka och dimmiga  s ö n d a g a r  är det äntligen måndag.. En nästan lika dimmig dag som de två föregående.. Suck..

Gnäll inte, säjer matte.. Vänta med gnällandet till  s n ö n  kommer och  p l o g b i l e n  kör upp meterhöga vallar framför våra infarter..

Jo då, vi  v e t  att matte tycker illa om att skotta snö.. Det gick väl an om hon kunde ta det lite lugnt och skotta långsamt och målmedvetet som annat folk.. Men nähäj då.. Hon sätter en fruktansvärd fart och kroknar efter ett litet tag.. Arg blir hon också.. Så arg så att det är närapå att snön  s m ä l t e r  av hettan hon utstrålar..

Förra vintern hade hon skottat rent framför huset och frilagt  b r e v l å d a n  så att brevbäraren skulle kunna komma fram.. Då kom plogbilen och  v r ä k t e  upp en jättevall framför uppfart och brevlåda..

Matte blev så fruktansvärt arg så hon tog snöskyffeln och med uppbådande av sina sista krafter vräkte hon tillbaka alltihop ut i gatan.. Och sen sparkade hon på kokorna så dom for åt alla håll.. (Att hon sa ett och annat också behöver inte påpekas)..

Förmodligen gjorde hon sej skyldig till en  k r i m i n e l l  handling, men  h o n  tycker att plogbilen var ännu kriminellare..

Dom flesta matte känner tycker illa om att plogbilen vräker upp vallar.. Vad ska det vara bra att ploga gatan för, när den förbaskade bilen lägger upp såna djävulska snöhögar att man inte  k a n  köra ut..

Jag ser på matte att hon håller på att hetsa upp sej till nåt som inte är bra för henne..

--Matte, tror du vi kan komma till skogen idag.. Hundarna försöker avleda hennes tankar på snöröjning.. Och, faktiskt, det lyckas.. Hon släpper ämnet..

--Det beror helt och hållet på vädret, svarar hon så lugnt och sansat som om vredesutbrottet aldrig varit hotande nära..

--Hur har du der egentligen med  m a t e m a t i k e n, matte.. Hundarna tittar lite retfullt på henne..

--Matten, vadå,  j a g  har aldrig varit u n d e r k ä n d  i matte.. Även om jag inte är nån Einstein.. Varför frågar ni det..

--Tjaa, häromdan frågade vi dej hur många dagsmarscher vi skulle behöva för att ta oss till  R o m  och du började med att räkna ut hur  l å n g t  det är dit.. Och sen dividerade du sträckan med två, eftersom du antog att vi klarade av att gå två mil om dan..

--Jaha, vad var det för fel med  d e t..

--Mja, du räknade ut hur långt det är i  k i l o m e t e r  och sen antog du att det var  m i l .. Du tiodubblade alltså vägen.. Så i stället för två  å r  tar det lite drygt två  m å n a d e r att  marschera till Rom.. Det kan vi klara till våren och sommaren..

--Snälla matte, sluta upp med att ryka på det viset.. Du kan börja brinna.. Snälla..