Egentligen är jag en optimistisk person, som gärna ser tillvaron i ljusa färger.. Det  b e h ö v s  en sån här mörk och fuktig novemberdag, som till all råga dessutom är  s ö n d a g..

Det verkar som om jag är den enda kvarvarande mänskan på hela planeten.. Inte en mänska har synts på hela dan.. Allt verkar vara ett enda stort  v a c u u m.. 

Tyst är det dessutom. Inte ett ljud hörs.. Inga bilar susar förbi på landsvägen en bit härifrån och inte ens nåra mopeder knattrar omkring här i byn..

Är jag lessen för dom här sakernas tillstånd.. Nä, men uttråkad.. Jag skulle önska att det vore sommar igen.. Då skulle jag gå ut i trädgårn och "lukta på blommorna"..

Såna här dagar kan man med fördel pigga upp med att gå ut och shoppa nåt onödigt.. Det har har gjort många gånger, men det är tyvärr omöjligt en söndag.. Dessutom är det oförnuftigt,, Rent av kriminellt, skulle nog en och annan sann lutheran tycka..

Katten verkar inte alltför pigg han heller.. "Vi katter", säjer han (Han säjer alltid vi katter och gör sej till talesman för hela kattsläktet) "Vi katter trivs inte heller i novemberdimman".. "Mår bäst i soffhörnan", säjer han halvsovande..

Som en tröstlöshetens väg från ingenstans till ingenstans.. S å upplever jag en söndag i november..