--Om det nu nödvändigtvis  s k a  vara november ska det vara som idag, sa matte, när vi kissvandrade i morse..

--Det ska blåsa och det ska vara grått.. Och så ska det vara  v a r m t  dessförutom.. Och så ska man vandra längs en klippig strand och titta på när vågorna bryter.. Och man ska inte ha nån enda med sej.. Man ska vara helt ensam och ett med naturen..

--Inte ens vovvarna.. Ska du inte ens ha  o s s  med dej när du går längs den där klippiga stranden och njuter av livet..

Hundarna är helt förtvivlade.. Att matte skulle kunna ta sej nåt trevligt före  u t a n  hundarna är en alldeles ny och alldeles förfärande tanke.. Brukar hon  o f t a  göra trevliga saker utan oss..

--Inte gör jag det, säjer hon.. Överallt där hundar är tillåtna får ni vara med.. Jag tror inte jag har gjort en enda skogspromenad utan att ni har svansat med.. För övrigt hade jag inte gått i skogen alls om det inte varit för att ni  skulle få komma ut..

Svansarna går i topp.. Tänk, det är för  v å r  skull matte gör skogspromenader.. Det låter nåt, det..

Fasanerna har börjat sin höstinvasion i byn.. Det är samma sak varje år.. Dom kommer och slår sej ner här nåra dar och sen försvinner dom igen.. Varför dom gör så kan ingen veta.. Inte vart dom tar vägen sen heller..

Vart  g ä s s e n  tar vägen vet vi iallafall.. Dom flyger iväg inåt land på morgnarna och kommer tillbaka hit till havet på kvällarna.. Alltid, alltid gör dom flygfärderna när vi kissvandrar.. Och alltid, alltid flyger dom över oss.. Och många är dom.. Det verkar som om det är hundratals av dom.. Och matte hukar sej och drar upp kragen..