Vår mänska verkar  o r o l i g,  n e r v ö s,  rentav.. Anledningen är att  v i n t e r s o l s t å n d e t  närmar sej.

Samtidigt som hon säjer sej vara glad över att "det snart ska vända", är hon tydligen skräckslagen för att det  i n t e ska göra det..

--Jag  u n d r a r  om man kan lita på det här, säjer hon och tar fram kameran.

--Om tidningen har rätt, säjer hon, verkar det som om jorden har b ö r j a t  räta upp sej.. Åtminstone börjat stå  stilla.. Åtminstone på  e f t e r m i d d a g a r n a.. Säjer hon och sväljer nervöst..

Och så börjar hon räkna upp alla stora  b e r g s k e d j o r, alla mastodontstäder, alla rymdraketer, allt som snedbelastar jorden.. Alla..

--Alla mopeder och bilar och cyklar, fyller hundarna i.. Glada att  v i  kan bidra med en och annan hemskhet vi också..

Fast, ärligt talat förstår vi inte varför matte räknar upp berg och städer och rymdraketer.. Och inte begriper vi heller varför hon börjar fnissa när  v i  hjälper henne..

Det har varit många skogspromenader den sista tiden.. I går var vi på Stiby igen, men gick en något kortare runda.. Det var dimmigt och lite tungt att andas, så både mänskor och hundar var nöjda efter 40 minuter ungefär..

Som vanligt var det många hundar ute och som vanligt hotade lilla mor dom till livet..

Det, som matte  t r o r,  är blomstänglar på hennes orchidé växer med raketfart, och nu börjar vår mänska att oroa sej för hur hon ska sköta växten så den verkligen  f å r  blommor också.. Helst på alla tre stänglarna..