Igår blev både hundarna och matte glada..

Vi fick nämligen främmande: Vår allra första mänska kom på besök.. Vi kände genast igen henne och visade all älskvärdhet vi nånsin kunde.. Idel svansar.. Idel glädje..

Matte gladde sej också.. Damerna satt i köket och pratade (som ju mänskor gör) och vi svansade omkring ett bra tag.. Sen gick vi in till våra gamla skinnstolar..

Och allt kändes bara bra..

I morse vaknade vi av att regnet piskade mot fönstret.. Matte masade sej upp, men vi sov vidare ett par timmar till..

Det regnade fortfarande när vi kissvandrade i kolmörka vintermorronen..

J a g  ville som vanligt stanna och nosa, och matte ville som vanligt fortsätta..

--Du behöver iallafall inte stanna mitt i värsta  p ö l a r n a, hunnracka.. Matte var inte nådig när vattnet nådde upp över skorna på henne..

Och så hade hon satt på sej sin röda stickade luva för att inte bli våt om huvet.. Som vanligt trillade den omgående ner på näsan på henne.. Det var väl därför hon inte såg pölarna utan klafsade rakt i.. Och  j a g  stod stilla och nosade..

Den här bilden är inte ny, men fortfarande aktuell.. Ingen mössa i hela världen håller sej på plats på vår mänska..

Sikten är som synes ganska begränsad och det är inte konstigt att hon trampar miste och hamnar i pölar..